När Shakespeare i fjol hade varit död i 400 år fick åtta författare nytolka verk av honom. Anne Tyler tog sig an Så tuktas en argbigga och stoppade in pjäsens handling i en roman, Honung och ättika. Tylers version utspelas i hennes hemstad Baltimore och i vår egen tid.
Kate är här hjälpreda på ett daghem men har svårt att uppträda så vattenkammat och städat som hennes chef och barnens föräldrar kräver. Pappan är forskare, en tankspridd klumpeduns som vill gifta bort henne med Pjotr. Som gift kan han få stanna i USA och fortsätta hjälpa pappan att forska på autoimmunism. Annars blir han utvisad.
Kate är en egensinnig, spikrak tjugonioåring som inte kan låta bli att kläcka ur sig elakheter och sanningar. Det är länge bara dagisbarnen som tycker om henne, de låter sig inte luras av de vuxnas fördomar.
Vi vet ju att hon ska drabbas av kärlek och bli snäll, romanens förlaga föreskriver det. Jag tycker nog att en del av luften går ur figuren och förloppet när det sedan sker och att stycket då får en lite överslätande ton.
Pjotr bryter starkt och ”spottar ur sig ett mischmasch av väsande konsonanter” när han uttalar sitt ryska efternamn. Att Kate är så rak, oförskämd och uppriktig roar honom. Hon är däremot inte det minsta road av honom. Och så snart hon förstår pappans planer på att gifta bort henne blir hon vansinnig. När det går upp för henne att hon inte ska dela säng med Pjotr ställer hon ändå upp.
Att Kate ska gifta sig ger henne plötsligt status och nya roller. Hon häpnar men känner sig samtidigt som en bluff. Själva bröllopsdagen blir fylld av knalleffekter, dramatik och tvärsvängar.
För att lura myndigheterna måste folk i omgivningen också tro att de två är kära i varandra. Alltså lever de utåt sett som ett äkta par. Det ger upphov till konflikter och förvecklingar.
Tyler fyller som alltid scenen med levande människor och trots att de inte har så mycket vettigt att säga varandra är de många dialogerna pricksäkra. Tyler har också som vanligt ett suveränt grepp om sina figurer.
Men jag saknar alltså det som annars brukar spela så stor roll i hennes romaner, den själens obotliga ensamhet och existentiella sorg de bottnar i.
I pjäsen håller Kate ett devot tal till mannen i slutscenen. Romanens Kate lovar i stället att deras äktenskap ska bli ”ett ställe där vi båda två kan vara oss själva”. Frågan är väl om Shakespeare och hans tid nådde så långt.
