Varierat. Christina Dahl imponerade mest som kompositör under turnén i Halland med en kvartett där basisten Jesper Lundgaard delvis visade nya sidor.
Varierat. Christina Dahl imponerade mest som kompositör under turnén i Halland med en kvartett där basisten Jesper Lundgaard delvis visade nya sidor.

Bildskapande musik av dansk saxofonist

ANNONS
|

Efter ett tag letar sig Christina Dahls fritt hållna jazz in i skallen på mig, och föder filmiska bilder, men ända ner till magen når hennes musik aldrig.

Det är märkligt och intressant hur olika musik kan träffa en.

När jag nyligen satt bara två meter från Tomas Franck i en liten källare i Göteborg gav hans energiskt mustiga tenorsaxspel, någonstans mellan Coltrane och Brecker, mig ett slag i solar plexus. Det var en fysisk upplevelse med både walking-ös och vackra ballader.

Måndagskvällen i Varbergs teater är mer av en intellektuell upplevelse, vilket nog delvis beror på att jag ska fotografera och även skriva ner intrycken och en första analys.

ANNONS

Francks forna elev Christina Dahl bjuder på flera komplexa kompositioner, där tempoväxlingarna i exempelvis Life’s carousel påminner om när Charles Mingus och George Russell gjorde jazzen mer rytmisk fri åren kring 1960.

Light delight har ett naivt tema som utvecklas när melodislingorna vävs in i varandra som i en fuga.

I Quest for the true nightingale ökar min kontakt med musiken och bilder bubblar fram i huvudet. Fågelkvittret avbryts av ett snabbt bebopparti innan stillheten infinner sig, med närmast sakrala harmonier och tonföljder.

Den filmiska känslan är som starkast under ett uruppförande efter paus, där trummisen Espen Laub von Lillienskjolds pukstockar tydligast får illustrera de studsande bollar som låten har inspirerats av.

För mig är Jesper Lundgaard en sinnebild för tryggt mainstreamsväng och melodiösa solon, så han överraskar genom att få sin kontrabas att låta som en gigantisk mungiga och en liten flygplansmotor i den andra helt nya låten.

Med ett rakt soulpopkomp bryter sedan Lifetile mönstret och ger gitarristen Niclas Knudsen ett lämpligt avstamp för ett rockinfluerat solo med rått countrysound där tonerna böjs, sprätts iväg eller upprepas i tremolon. Av fyra personliga och skickliga musiker växer en kommunikativ enhet fram.

En av Dahls styrkor är att hon kan spela varje not på många olika sätt. I bluesballaden Blue longings spelar hon luftigt med mycket vibrato, i del ett av en svit blir tenorsaxen hårdare när intensiteten byggs upp till ett komp med upprepningar, medan Hat people avslutas av skrikande höga flageoletter. Men vid några tillfällen hade hon gott kunnat vräka på ännu mer.

ANNONS

Christina har behållit efternamnet från sitt äktenskap med pianisten Carsten Dahl. När hon var i Varberg senast, vintern 1998, hette hon Nielsen och spelade med Ann-Sofi Söderqvist Kvintett.

Då som nu kan hon – precis som trombonisten Karin Hammar och saxofonisten Elin Larsson i SVT:s Doobidoo – vara en viktig förebild för tjejer som vill spela blåsinstrument och/eller jazz. Synd att inte Kulturskolans lärare gav sina elever i läxa att gå på konserten.

ANNONS