Vi börjar väl med de glada nyheterna – att ett alldeles eget särpräglat uttryck är en styrka hos en artist. Då behöver nämligen innehållet inte vara lika originellt.
Ställer du två udda sångfåglar på scen, som Rickard Söderberg och Arja Saijonmaa, blir underhållningsvärdet högt även när repertoaren är spretig. Deras konsertshow ”En klassisk jul” håller faktiskt ihop trots avstickare till 80-talsschlager, en grekisk, samhällskritisk vispoet, en svensk musikal om utvandrare och en österrikisk dansoperett från 1905.
De gamla, amerikanska julspäckade jazzlåtarna, som är kvällens grundtema, blir som bäst mediokra – men mer om det senare.
Först kan jag konstatera att det är en superproffsig produktion som landar i den fullsatta Nöjeshallen i Varberg. Julia Säws kostymer ökar variationen och Marcus Nordenbergs ljusdesign ger den lilla scenen en storslagen känsla.
Orkestern är också effektiv, tack vare multibegåvade musiker. Mikael Bengtsson spelar ena stunden klassiskt slagverk, med allt från stora pukor till klockspel, för att sedan sätta sig bakom ett konventionellt trumset.
Kapellmästaren Björn Claesson har en stor arsenal av instrument och den lilla sektionen med två blåsare och en violinist, som förstärks av stråkljud på synten, fungerar även som kör och avslutar andra aktens ouvertyr på ett vackert sätt med ”Det strålar en stjärna”.
Att det sedan inte kan låta storband om sju personer är förståeligt.
I början kryddas konserten av den flamboyanta Rickard Söderbergs humor både i mellansnack och showiga nummer som ”What if Santa was gay?”.
Arja bidrar med allvar i sin pappas favorit, ”Sibelius julvisa” (Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt), och Mikis Theodorakis ”Stranden” och ”En sång om frihet”.
Av de nya översättningarna till svenska som den 71-åriga finländskan framför blir Mel Tormés ballad ”The christmas song” ungefär lika passande sentimental som originalet, medan Chris Reas ”Driving home for christmas” faller platt till marken, trots att det musikaliskt är mysig loungepop.
Felet är att refrängen inleds knöligt med ”Jag kör hem för julen” och att texten i övrigt blir banal och för konkret, istället för att innehålla poetiska bilder.
Nej, då är den seriösa sidan bättre, i ”Viljasången” ur ”Glada änkan” och ”Jag vill tacka livet”, med en dynamisk stegring.
Rickard Söderberg gör också flera starka ballader. ”Jul, jul, strålande jul” passar fint med stort vibrato och tydlig diktion, medan ”When you wish upon a star” tas snabbare än när Benjamin Syrsa sjunger den i tv-klassikern ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”.
I ”Have yourself a merry little christmas” tycker jag däremot att en typisk operaröst känns stel och töntig, och då hjälper inte den skönt dubbelbottnade textraden ”Make the yuletide gay” (med ursprungsbetydelsen glad).
Ska vi prata jazz har jag förstås blivit kräsen efter att ha spelat och lyssnat i 35 år. Därför skaver det direkt i duetten ”It’s the most wonderful time of the year”, när sångarna sjunger rakt på beatet i stället för att hänga lite så att det svänger.
Lite senare funkar ”Baby it’s cold outside” bättre än potpurriet med ”Rudolph, the red-nosed reindeer”, ”Santa Claus is coming to town” och ”Winter wonderland” – som också hade krävt en friare frasering.
Att Söderberg har förmågan märks i ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla”, där han iklädd jeansväst med Motörhead-märke väljer en berättande sångstil och skruvar upp gester och känslor så mycket att stumfilmen är nära.
När det gäller Arja så har jag tidigare bara hört jazz på svenska med finsk brytning i form av M.A. Numminen, så jag får lite lustiga associationer och fastnar för att klassificera Saijonmaa som ”ojazz”.
Av duetterna gillar jag i stället ”Änkevalsen”, med en dansant snurr, och ”Min bön” – en delvis svensk version av filmlåten ”The prayer” (Celine Dion och Andrea Bocelli) som pampig avslutning.
