I Nemesis berättar Philip Roth om hur en polioepidemi drabbade hans hemstad Newark sommaren 1944. Roth var då elva år. Man kan väl misstänka att han återanvänder en del personliga minnen och upplevelser. Men i slutordet nämner författaren inget om den saken.
Nemesis var det straff gudarna lät drabba dem som förhävde sig eller visade övermod, trodde de gamla grekerna. Roth var inne och nosade på samma tema i sin förra bok, kortromanen Indignation. Den handlade om en ung man som ville vinna alla dispyter och det blev hans undergång.
Nemesis är en rak och stram berättelse, byggd kring Eugene Cantor, en ung fritidsledare i ett judiskt område. Alla pojkarna i skolgruppen avgudar honom, han dyrkar Marcia, hon älskar honom vanvettigt och även hennes föräldrar är stormförtjusta i honom. Jag måste vara världens lyckligaste människa, tänker Cantor. Kanske är det ett övermod som gudarna vill bestraffa.
För Alan, hans favoritelev, blir sjuk i polio och dör efter ett par dagar. Och flera andra barn i gruppen drabbas också när epidemin bryter ut. Cantors skolgård verkar vara smittohärdens centrum.
Han grips efter hand av vrede mot Gud som skapat allt, också polioviruset, som släppt lös den fasansfulla sjukdomen och som låter den härja vilt bland ungdomar och barn. Inte heller gör Han något för att stoppa epidemin.
Cantor är i sin allmänna rättrådighet och amerikanskt färgade idealism lite livlös, tycker jag, mer ett program än en människa. Det är först när han börjar revoltera mot Gud som han blir mer levande.
Skräcken för sjukdomen sprider sig när fler unga insjuknar. Folk talar om att stadsdelen bör isoleras och antisemitismen flammar upp. Nemesis är i själva verket en tät och exakt beskrivning av hur en epidemi får fotfäste, sprids och drabbar en befolkning, inte minst socialt och psykologiskt. I det avseendet har romanen en del likheter med Pesten, Camus mästerverk.
Marcia jobbar på ett kollo i en annan delstat och vill att han ska ta en ledig tjänst där. Och trots att han tycker sig svika barnen och sina egna värderingar flyttar han dit. Det nya stället är rena paradiset men Cantor själv visar sig vara ormen. Också här bryter epidemin ut.
Roths beskrivningar är lågmälda och utan bilder, hans dialoger mästerliga, både noga avstämda och exakt avlyssnade. Det är av samtalen han skapar sina figurer ungefär som när Vår Herre blåste in sin ande i människan.
Knappast någon annan författare har så sent i livet kunnat fördjupa, förnya och berika sin produktion lika genomgripande som Philip Roth (född 1933). Han började nämligen på 1990-talet i en serie omfångsrika romaner skildra en rad politiska kontroverser som skakat USA under seklets senare halva.
Så här i efterhand kan man se att han det han där gör är en sorts enastående historiska bokslut. Den första av dessa grandiosa tegelstenar, Amerikansk pastoral, som nådde vårt land 1998, är kanske fortfarande den mest läsvärda av alla hans romaner.
I många av hans romaner är Nathan Zuckerman berättare och huvudperson. De verken liknar labyrinter eller dubbelspeglar där författarens identitet och personlighet gång på gång täcks över och demaskeras.
2012 meddelade Roth att han lagt ner sin penna för gott. Frågan är väl om en person som öppet deklarerar att han inte längre skriver böcker kan få det stora priset.
