Den här kvällen är hon på Storan i Göteborg för att presentera Best of Sweden, ett program med artister som är stora namn i sina hemländer, men inte särskilt kända i Sverige.
Vi letar upp henne där hon sitter vi ett bord bakom scenen och slänger i sig lite mat.
–En sekund bara, ropar hon och är snabbt på benen.
Dagen innan började med Nyhetsmorgon TV4, sen bar det av till Vara och konsert i Vara konserthus på kvällen. Hon hade tänkt sova på bussen till Göteborg.
–Men det blev världens fest med alla musiker. Vi sjöng grekiska och arabiska sånger. Det var så roligt! Jag somnade inte förrän tre.
Alexandra Pascalidou är glad och pratsam. Hon har egentligen inte så jättegott om tid men har mycket att säga. Vi börjar intervjun i Kristallfoajén och avslutar i logen en halvtimma innan hon ska in på scenen.
Några av musikerna hade hon lyssnat på innan, andra kände hon bara till namnet. Men för henne är de inte några okända stjärnor.
–Jag har ju växt upp i en miljö där man lyssnar till mycket olika musik. Jag kommer ihåg när jag skulle intervjua Thåström inför en bok. Vi lyssnade inte på honom i Rinkeby där var det Ibrahim från Turkiet som var störst, svensk punk betydde ingenting för oss.
–Vi lever i parallella världar med berättelser som aldrig möts. Men egentligen handlar de om samma saker, om kärlek, fred och existentiella frågor som förenar oss över alla gränser. Fascinerande att vi bor så nära varandra men ändå så långt ifrån.
Ändå sedan hon började arbeta med media har hon sett som sin uppgift att förena kulturer och föra fram olika röster. Men i mitten av februari var hon nära att ge upp. Efter att ha blivit utsatt för hat och hot på sociala medier och för en allt hårdare ton i radioprogrammet Ring P1, tog hon ledigt från radion. Visserligen en planerad ledighet, men hon hade fått nog och tänkte verkligen inte komma tillbaka.
–Jag kände att jag orkar inte längre. Jag ville backa ur allt.
En månad senare var hon tillbaka och ledde P1 debatt om islamofobi och antisemitism.
–Jag har kämpat i motvind i många år men jag har förmånen att ha en plattform där jag kan nå ut. Därför har jag en skyldighet att fortsätta. Och så är det väl det här grekiska giftet som gör att man aldrig ger sig, man är som en liten terrier.
Hon tänkte också på sin morfar som blev skjuten av nazisterna men ändå inte gav sig, farfar som försvann i kriget, och fastern som var en av Greklands yngsta gerillasoldater. Vad skulle hon själv ha för rätt att klaga?
–Jag kände att jag inte har något val. Jag vill inte ge dem som för ett krig mot mig sedan 20 år tillbaka den glädjen att de ska tro att de har vunnit.
Hon åkte till Barcelona och föreläste, sedan till en konferens i San Francisco som handlade bland annat om det vita privilegiet. Där kunde ingen förstå varför hon var hotad. Hon var ju vit, kristen, privilegierad.
Allt stöd hon fick bidrog också till att hon bestämde sig för att inte ge upp.
–Jag har fått så mycket uppbackning. Blommor, presenter, fantastiska brev. Jag har inte hunnit tacka alla.
Vad gäller hatarna har hon ändrat strategi. Hon har gett upp illusionen om att kunna omvända människor. Istället blockar hon alla som är hatiska mot henne.
–Jag vill i stället använda min energi till att stötta andra som utsätts för hat, vill stärka och stötta ljuset och vända mörkret ryggen.Jag släpper inte längre in någon ondska över min tröskel.
Född: 1970 i Rumänien av grekiska föräldrar. Kom till Sverige som sexåring.
Bor: I Stockholm med sambo och dotter, åker ofta till Grekland där hon har ett ”kyffe vid havet”
Senast lästa böcker: Silvia Avallones Stål, Susan Abulhawa: Morgon i Jenin
Lyssnar på: Grekiska hits, svensk schlager, hiphop, r’n’b.
Senast utgivna bok: Kaoz – ett grekiskt krislexikon
Hörs nästa gång i radio: P1 Debatt på söndag om våldet i fotbollen. Leder Ring P1 i maj igen.
