Det kom nästan bara kvinnor, minns jag, till det seminarium på bokmässan där Bengt Jangfeldt berättade om Axel Munthe. Den världsberömde läkaren hade avgjort kvinnotycke och en del av den dragningskraften fanns alltså fortfarande kvar den där dagen 2003.
”För tio år sedan besökte jag Capri och läste då Boken om San Michele”, berättade Jangfeldt. Ingen bok på svenska språket lär vara så läst. Men det fanns inte så mycket skrivet om Munthe själv. Och det som publicerats byggde på forskning, man hade tecknat ner sådant som for runt i luften, mest skvaller av olika slag.
Nyligen gav Jangfeldt ut sina memoarer, En rysk historia (Wahlström & Widstrand). Boken innehåller mycket material om Majakovskij och Brodsky (som Jangfeldt tidigare publicerat två hyllade biografier om) men där finns också en del häpnadsväckande uppgifter om arbetet med Muntheboken.
Att forska biografiskt ”är litet som att bedriva en kriminalutredning”, skriver Jangfeldt, även om man inte letar efter skurkar (men i fallet Munthe visade det sig att han ändå råkade ut för en sorts skurkstreck).
Jangfeldt är en erfaren arkivdykare men hans jakt efter material har aldrig varit så svår som när han dök efter Munthe, erkänner han nu. Han fann brev och bilder på de mest oväntade ställen, bland annat på inrikesdepartementet i Italien; man spionerade nämligen på Munthe under kriget!
”Alla breven gjorde att min biografi om Munthe blev mer personinriktad än jag från början hade tänkt mig. Och avsnittet om Munthe och kronprinsessan Victoria fick i grunden göras om”, sa Jangfeldt i sitt briljanta föredrag.
De brev som Munthe och Victoria (som gifte sig med Gustaf V 1881 och sedermera blev drottning av Sverige) skrev till varandra förvarades i Villa San Micheles arkiv på Capri. Jangfeldt fick tillåtelse att läsa dem men då han dök upp var breven försvunna! Han slog larm. ”Jag såg hela mitt projekt torpederat”, skriver han. Just de breven var ju nyckeldokument, det var han säker på.
Det visade sig att villans intendent på eget bevåg hade sänt över dem till det Bernadotteska arkivet där de i princip var oåtkomliga. Men kungen lät genast skicka tillbaka korrespondensen till San Michelle när han förstod att intendenten agerat olagligt och förmodligen i eget intresse. Och Jangfeldt kunde äntligen läsa dem.
”De for till Venedig, det var en kärleksresa. Där fick de ihop det”, sa Jangfeldt och log milt. ”Man får, lade han till, på det hela taget en annan bild av Victoria i breven. Hon kunde vara tokrolig.”
Nu finns breven på Riksarkivet och kan läsas av alla som är intresserade.
Fotnot . Axel Munthe (1857-1949) hade rykte om sig att vara ”den mest fascinerande mannen i Europa”, skriver Bruce Chatwin. Han vann snabbt sina societetspatienters förtroende och gjorde raketkarriär som nervläkare, först i Paris och sedan i Rom. Han kom där i kontakt med kronprinsessan Victoria och blev hennes livmedikus och nära umgänge. Arrangemanget var enligt hovets önskan.
Munthe tog en miljon för varje konsultation, i dagens penningvärde, och kunde därmed finansiera bygget av sin berömda villa på Capri. Egendomen köpte han 1895.
Boken om San Michelle kom ut 1929. Den är bitvis mycket underhållande. Men minnena hamnar ofta i det gränsland där ironin glider över i cynism.
Mycket i boken handlar om Munthes fanatiska kärlek till djur; mest älskade han hunden, ”skapelsens krona”.
