Bön för bortgångne Tama, länge en populär stationsvakt i japanska Kinokawa. Arkivbild.
Bön för bortgångne Tama, länge en populär stationsvakt i japanska Kinokawa. Arkivbild.

Om missar och människor

Erik Fichtelius skriver om historiska katter, Edith Södergrans favorit Totti står staty i hembyn och Göran Greiders misse gör politiska analyser. I årtusenden har vi sett dem som både sällskap och sagoväsen och våra fyrbenta pälsvänner fascinerar än.

ANNONS
|

”Den är så ful, kattens uppsyn, som en ond dröm”, skriver poeten och kissehataren Ivar Conradson i "Om ett djur" från 1927. ”Stora oformliga ögon i ett runt anlete, de ondaste ögon, som skapats i djurens värld, därunder den lilla sliskiga nosen och den fånigt svängda läppen.”

I litteraturhistorien tillhör han minoriteten, för relationen mellan katt och konstnär är till stor del en kärlekssaga. Ernest Hemingway beundrade missens ärlighet och Mark Twain dess okuvlighet. I "De knepiga katternas bok" skrev TS Eliot om en mängd tassvänners levnadsöden och Edith Södergrans älskade Totti står staty i hennes karelska hemby Raivola.

ANNONS

Mytologiska missar

De är dock omgärdade av myter. Enligt journalisten och författaren Erik Fichtelius är Hemingways legendariska kisse Snowball, som han ska ha fått av en sjöman, ett påhitt för att dra turister till hans författarhem på Key West. I själva verket hade han inga husdjur på ön utan gosade med grannkissarna.

Om denna eventuellt uppdiktade och 17 verkliga katters gärningar berättar Fichtelius i sin nya bok ”Historiska katter”, och i varje miss-öde hittar han en mänsklig del.

- Historien om Tibbles, som utrotade en hel fågelart på Stephen’s island, är i själva verket en elak kamp mellan två framstående ornitologer. Och den kommersiella exploateringen av katterna, som nätkändisen Maru, säger en del om vår tid.

Sin nuvarande katt Birk beskriver han som en kärleksfull och rättfram överlevare.

- I dag ska vi åka till landet så vi har stängt in honom. Då blir han skitsur, hoppar upp och ner, buffar på mig med pannan, och klöser mig lite lätt.

ANNONS

Galna ko-sjukan

Vissa katter går till historien inte bara som sällskapsdjur, utan som hjältar. Fichtelius egen Bits räddade rentav Sverige från galna kosjukan. Hon blev sjuk av dåligt foder medan husse jobbade som konsumentreporter på Sveriges Radio vid 1980-talets mitt, och det påföljande avslöjandet om djurkadaver i födan ledde till den skarpa svenska lagstiftning som fler år senare motade de BSE-smittade korna i grind.

Och det är just förmågan att hjälpa människan som gjort katten framgångsrik, bland annat genom att fånga skadedjur när vi blev bofasta. Under medeltiden förknippades de dock med häxeri och förföljdes men internet har gett dem en renässans, och videor på klaviaturspelande eller rörmokande kissar får tiotals miljoner visningar.

De är också omåttligt populära bland författare, vilket Fichtelius tror beror på att de är tacksamma att projicera mänskliga egenskaper på. Som när Göran Greider nyligen skrev att hans katt har en bättre valstrategi än socialdemokraterna: ”Hon fräser åt alla håll men är samtidigt mjuk och snäll mot sina nära och kära och bryr sig om deras välfärd, i alla fall om man är snäll mot den.”

Det som gör dem så mystiska är att de lever nära, men ändå har behållit vilda drag, en dubbelhet som den franske poeten Charles Baudelaire tassar efter i dikten "Katten" ("Le chat"): ”Håll kvar klorna i din tass/och låt mig dyka in i dina vackra ögon”.

ANNONS

Frände eller främling?

Därför har katterna ofta väckt funderingar om huruvida andra varelser går att komma nära, eller ens förstå. När den franske filosofen Jacques Derrida klev ur duschen blev han så ställd av sin lilla katts granskande blick att han ifrågasatte människans till synes självklara plats som världens centrum. Grubbleriet påminner om landsmannen Michel de Montaignes 400 år tidigare: "När jag leker med min katt, vem vet om det inte snarare är hon som leker med mig?"

Andra har en mer hoppfull syn på möjligheten till samförstånd mellan misse och människa. I "Om katter" berättar Doris Lessing kärleksfullt om sina katter, bland annat den trebente El Magnifico. När hon gosar med honom vet han om att hon "försöker nå honom, nå Katten, kattens innersta väsen, finna det bästa hos honom. Som människa och katt försöker vi överbrygga det som skiljer oss åt."

TT

Fakta: Litterära katter

Behemot, i "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov. En ondskefull, svartpälsad bjässe som går på bakbenen, spelar schack och hinkar i sig vodka.

Cheshirekatten, i "Alice i Underlandet" av Lewis Carroll. Legenden om kissen med det kusliga leendet föregår Carrolls bok, där den förevigats som flickans nyckfulla följeslagare.

Katten Janson, i ”Bamse” av Rune Andreasson. Farmors katt, vars retsamma bromance med Husmusen är en kär följetong i serietidningen.

Mästerkatten i stövlar, folksaga vidareberättad av bröderna Grimm. En katt övertalar sin ägare att ge honom ett par stövlar, och som tack gör den listige kissen sin arme ägare till markis.

François, i "Thérèse Raquin" av Émile Zola. Den feta katten observerar affären mellan Thérèse och Laurent, och som tyst vittne blir François föremål för projiceringar och misstankar.

ANNONS