Prisad. Jenny Erpenbeck, författare, regissör och dramatiker, är född i Östberlin 1967. Hon har fått ett stort antal litterära utmärkelser, såsom Joseph Breitbach-priset, Hans Fallada-priset och English PEN Award.
Prisad. Jenny Erpenbeck, författare, regissör och dramatiker, är född i Östberlin 1967. Hon har fått ett stort antal litterära utmärkelser, såsom Joseph Breitbach-priset, Hans Fallada-priset och English PEN Award.

Nästan varje sida är ett litet mirakel

ANNONS
|

En åtta månader gammal flicka dör i början av tyska Jenny Erpenbecks roman ”Natt för gott”. Men sedan låter författaren henne återuppstå och leva vidare tills hon blir sjutton år gammal. Då får hon åter dö. Så fortsätter det, flickan blir vuxen och gammal men dör och väcks till liv ytterligare tre gånger.

Den lilla flickan föddes 1902. Efter dotterns död hamnade modern i prostitution. Fadern emigrerade. Men Erpenbeck stryker helt enkelt ett streck över de förloppen och låter i stället föräldrarna leva ihop och få ett barn till.

ANNONS

I den andra boken, det är den term författaren använder, befinner vi oss i Wien. Familjen försöker hanka sig fram under de fasansfulla nödåren efter första världskriget. Fadern blir långsamt tokig. Han tror att riket drabbats av en jordbävning och att denna utlöser en rad efterskalv som drabbar människorna.

Erpenbeck berättar i korta partier växelvis om vad som händer de fyra, hur deras liv bestäms av de stora yttre krafter som formar samhällen och stater. Men det finns också ”en hel värld av anledningar” och det som sker i livet beror många gånger på rena tillfälligheter. Om den unga kvinnan halkat på en isfläck när hon gick över gatan, ja då hade hon aldrig mött den där galningen som sköt henne.

Erpenbeck vet allt om de miljöer och tider hon beskriver och känner till exempel till de österrikiska judarnas villkor i grunden (flickans moder är judinna, en pogrom skildras med fasansfull detaljskärpa). Aldrig har väl begreppet allvetande författare varit mer motiverat.

Vi möter därtill tankar som är kloka, personliga, oväntade och oftast svartsynta. Somliga är redan för svaga för att de ska orka dö, meddelar berättaren, och för dem ”blir den sista tiden ett väldigt rum som de inte kan ta sig igenom”.

ANNONS

Det är en fruktansvärd bok, de i familjen får ut så lite av livet och lider så svårt. ”Skogen ger själv trä till skaftet i yxan som hugger ner den”, noterar berättaren. Men jag tycker inte att de själva är så skyldiga till det elände som drabbar dem.

Mot det starka stoffet svarar också ett böjligt, avslipat språk, sinnligt exakt och fyllt av oväntade metaforer. Då och då lägger Erpenbeck in collage av röster, där ofta jiddisch ingår. Andra partier innehåller kataloger av detaljer och välfunna iakttagelser. Nästan varje sida är ett litet mirakel.

Bär vi som flickan med oss alla dessa möjligheter till så många liv? Antagligen. Bestämmer vi själva vilket av dem vi ska förverkliga? Förmodligen inte. Det är nog snarare som i ett spel där ingen kastar tärningarna. De rullar ändå. Det är i alla fall den hållning vi möter i boken.

I ett avsnitt sitter huvudpersonen och skriver på en redogörelse, hon utövar så kallad självkritik. Där ger hon oss en välbehövlig rekapitulering av det hon varit med om. Men hon använder marxistisk terminologi och brukar politiska fraser och en testuggares språk, bitvis är det komiskt, trots att hon när som helst kan bli arresterad och avrättad.

ANNONS

”Natt för gott” är, vilket väl framgått, också en utmärkt historiebok med sina nedslag i Galizien, i Moskva när Stalins utrensningar pågår och i Berlin där Östtyskland föds och muren faller.

Vi vet nästan ingenting om oss själva eller vår bakgrund, tänker den mycket gamla kvinnan i slutet. De som kunde berätta för oss teg, visste inte eller försvann utan att vi fick ta del av deras historia. Då förlorade vi också en bit av oss själva. Så vad blir det kvar? Ingenting nästan.

”Natt för gott” svarar verkligen mot sin titel, det är en mycket mörk historia där inte mycket som liknar glädje eller lycka skymtar. Men det är en enastående roman, laddad, ohyggligt välskriven och listigt komponerad. Verket är inte omfattande men väger tyngre än det mesta jag läst om livet i Central-europa under det förra seklet.

ANNONS