Linn Fernström: "Döden är alltid med oss"

Linn Fernström har ritat om sitt liv.

Hon har flyttat hem från New York. Hon har börjat dansa tango. Och hon har slutat måla avhuggna lemmar.

Men låt oss, som i jordelivet, spara döden till sist.

Linn Fernström är en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer, och på auktion säljer hennes verk för hundratusentals kronor. Utöver de makabra inslagen är hon känd för färgstarka blommor och djur mot vita bakgrunder.

Brooklyn till Bromma

2008 flyttade hon till Park Slope i New York, ett flott Brooklynkvarter som sedan länge hade bytt gängkrig mot yogamattor. Linn Fernström själv utövarashtanga, en fysiskt krävande variant, men i den svenska sommarhettan (ja, så kan man skriva numera) lämpar sig hennes nya jättestudio i Bromma nog bäst förbikram.

Storleken kommer väl till pass, för hennes tavlor är ofta mycket stora.

- När målningarna är större så förhåller de sig till kroppen, medan mindre bilder förhåller sig till huvudet. Jag kan gilla det där fysiska förhållningssättet med stora rörelser, medan andra är lite pilligare.

Nu svettas hon på för att hinna med de sista penseldragen på det 20-tal målningar som ska ställas ut på Galerie Forsblom i Stockholm från den 23 augusti. Utställningen heter "Luften bakom din rygg". Titeln kan man ha med in, men också som en vardaglig tankelek: titta på vad som helst, och fundera samtidigt på luften bakom din rygg.

Liv i upplösning

Med det rumsliga temat har verken blivit porösare: mer akvarelliga än tidigare, tunnare i färgen och mer uppluckrade i form och detaljer. Precis som livet löstes upp när hon flyttade.

- Ja, faktiskt var det lite så. Att komma till Sverige var ett stort skifte så det sammanföll, men det är svårt att säga vad som har orsakat vad. Jag var tvungen att ändra på någonting, blev erbjuden en stor ateljé här, och så blev det.

Ett annat viktigt tema är husspillror, en blinkning till hennes målning "Bland ruiner" från 2009, där en stadsmiljö i blyerts pryddes med färgklickar i form av blommor och två människofigurer.

Snickrade papegojkista

Nya utställningen handlar alltså om rum och tid, tunga teman som lättas upp av det livfulla fågelflaxet.

Djurvän och vegetarian har hon varit sedan barndomen. Föräldrarna är "relativt flummiga" naturvetare som var med i 1970-talets gröna vågen-rörelse, och de satte henne i Waldorfskola med daglig konstutövning. Mamma var labbassistent och pappa biologilärare, och som liten älskade Linn Fernström de tecknade djurplanscherna på hans jobb.

- Om jag hade fått välja när jag var liten så hade jag haft hundar katter och hästar – en hel farm – men det fick jag inte. Så vi fångade husmöss, och försökte även fånga ekorrar, som vi kunde ha i olika burar. De var inte så generösa på djurplanet, mina föräldrar.

Nu är hon vuxen och får ha vilka husdjur hon vill, men låter bli då hon reser för mycket. Hennes senaste djurkompis var Pontus, en gul nymfparakit med huvudtofs och orangea kinder, som hon hade från 12 till 30. Till begravningen snickrade hon en kista inredd med vinröd sammet, som de grävde ner i en dunge i föräldrarnas vildvuxna trädgård medan pappa läste varje biologs favoritvers: "Av jord är du kommen, jord ska du åter bli."

Aphuvuden och benstumpar

Pontus förekommer i en del tavlor från förr, men numera målar hon mest av naturböcker.

Lemmarna får dock sitta kvar, men tidigare strösslade hon ut aphuvuden och benstumpar över dukarna för att påminna om vår dödlighet.

- Vår ändlighet är som ett lod som håller oss på jorden. För mig är döden inte intressant som en religiös aspekt, utan som en del av vad det innebär att leva. Medvetenheten om döden är alltid med oss och påverkar oss väldigt mycket.

Själv räds hon inte att dö.

- Jag vill verkligen leva i dag, men som gammal känner man sig kanske färdig med livet. Jag har inget intresse av att bli odödlig.

Leonidas Aretakis

TT-TT Spektra