Vi sitter i Sven Xet Erixsons ateljé i Söndrum. Den är liten, men man kan gå omkring här länge. Färgstänken sitter kvar på golvet där han stod och målade. Hans målarrock, hatt och käpp hänger intill det lilla köket. Hit kom Xet första gången 1944.
– Det var ju krig och han kunde inte resa ner i Europa, det var därför han kom hit. Det blev ett substitut för honom, säger Leif Magnusson, som sedan 22 år spenderar en till tre veckor i ateljén varje sommar.
Och han kan sin Xet, som vice ordförande i Xet-sällskapet och som författare till nyutgivna boken ”Sven Xet Erixson A – Ö”.
– Sällskapet har funnits i 30 år och vi ville med boken ha en introduktion för dem som kanske inte kan så mycket om Xet, men också en bredare bild och nya vinklar på honom som passar vår tid.
Konstnären från Tumba räknas som en av 1900-talets stora svenska konstnärer. Född 1899, avliden 1970. Han hämtade mycket av sin inspiration i Italien, Spanien och Frankrike.
Likaså i Söndrum, där hans naivistiska stil mötte det surrealistiska hos Halmstadgruppen. Leif Magnusson berättar hur en konstnärskoloni blomstrade här: Halmstadgruppens Stellan Mörner, Axel och Erik Olsson, Felix Hatz och Egon Möller-Nielsen – också de målare, dansaren Birgit Åkesson, författarna Ingeborg Erixson (som var gift med X-et) och Elsa Grave.
– De var verkligen speciella personer och det måste ha ägt rum otroligt spännande samtal här under den tiden, säger Leif.
I ”Kustbild II” från 1944 skildrar Xet sitt första möte med Söndrum: taggtråden är utrullad på stranden, en kvinna och ett barn ser från idyllen hur de mörka molnen tornar upp sig ute till havs. Men de mest kända målningarna från hans Halmstadperiod är ”Irma, Sahlins och blåsten” från 1946 och ”Sommar i Söndrum” från 1947.
Under 40- och 50-talet var det knappt några träd här. I dag skymmer snårig skog och vildvuxna buskar utsikten ner mot det gamla Stenhuggeriet och Grötviks hamn. En bit bort har bostäder byggts, Söndrum har blivit en del av Halmstad. Det Xet skildrade är inte längre sig likt.
Om han levt i dag, hur hade han då skildrat trakten?
– Han var väldigt öppen och hade säkert med sin kreativitet hittat något. Det är fortfarande en väldigt stark natur som jag tror han skulle njuta av. Sedan är det mycket människor här nu, ljud hela tiden från bilar och motorcyklar, det hade han inte gillat tror jag.
