Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

På återbesök. Magnus Liljedahl drack sin första kopp kaffe hos sin farmor i Falkenberg. Nu är han tillbaka i sin uppväxtstad för att bland annat ställa ut kaffekannor i silver på designmuseet.

Kannor & folkhemsmöbler

Falkenbergs designmuseum öppnar i dag två nya utställningar och visst passar Magnus Liljedahls kaffekannor i silver fint i en stringhylla från 1950-talet, trots att de är obrukbara.

Nostalgivärdet är högt i utställningen ”Folkhemsform – Svenska möbler 1949–1970) som visas fram till den 27 november. ”Hade inte mormor och morfar en sådan stol, fåtölj eller soffa i sin lägenhet?”, tänker jag mer än en gång.

Och Yngvar Sandströms lilla kombinerade sido- och sängbord Nikko från 1960 använder jag fortfarande hos mina föräldrar.

Museichefen Debbie Thompson guidar mig runt och plötsligt ser vi ett soffbord med kopplingar till både Halland och en av Sveriges största filmstjärnor. Spännande!

Bordet med en gulvit skiva av travertin, en italiensk kalksten, designades av Inge Davidson omkring 1964, men tillverkningen av stativ i jakarandaträ skötte möbelsnickaren Ernst Johansson i Långås.

Få minns Davidson, men en av hans kunder är världsberömd. Det sägs nämligen att trefaldigt Oscarsbelönade Ingrid Bergman såg bordet på en svensk ambassad och själv ringde designern och beställde ett.

Hela 70 möbler uppdelade i 14 avdelningar visas på Falkenbergs museum. Andreas Siesings bok ”Svenska möbler” har varit en utgångspunkt och utställningen är relativt lättflyttad för att kunna säljas till i andra museum.

Debbie Thompson berättar om den intressanta perioden när möblerna förändrades, bland annat för att inflyttningen till städerna gav en trångboddhet.

– Det var viktigt med lägre priser för ungdomar och fokus på möblernas funktionalitet. Samtidigt började man använda nya lättare material som plast och skumgummi.

En majoritet av dem som designade möbler var män, men utställningen lyfter även fram kvinnor som Kerstin Hörlin-Holmquist och Thea Leonhard.

Silverföremålen i jubileumsrummet har också ett nostalgiskt skimmer över sig, men är nytillverkade av Magnus Liljedahl.

– Jag vet inte varför jag har fastnat för cylinderformen. Man läser in funktionen så fort, men jag har faktiskt aldrig gjort någon kaffekanna som går att använda.

Snusdosorna funkar däremot.

– Jag fick ta över min farfars dosa och det blir en annan känsla.

Magnus utställning har fått namnet ”Varför inte?”.

– Det händer saker om man inte tar sig själv på så stort allvar hela tiden. Jag säger till mina elever på Konstfack att de ska undersöka, experimentera och se vad som händer. Man måste släppa tanken på att det ska bli precis som man har tänkt sig.

Magnus Liljedahl växte upp i Falkenberg och flyttade som elvaåring till Halmstad, där hans mamma fortfarande bor. Men det finns släktingar kvar i Falkenberg också.

– Jag var sen in i konstvärlden och jobbade fyra år på gjuteri i Halmstad innan jag upptäckte förmågan att kunna göra något eget.

Nu som 41-åring bor han i Farsta, delar en verkstad med nio andra konsthantverkare och ingår i gruppen Nutida Svenskt Silver.

Men den som tittar noga ser även en kaffekanna gjord i pärlslöjd.

– Att pärla är lite som att bygga lego. Väldigt meditativt.