Erkänd författare. Herta Müller föddes 1953 i en tysktalande by i Rumänien. På grund av sin kritik mot Ceausescus diktatur tvingades hon i landsflykt 1987, och bor sedan dess i Berlin. 2009 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.
Erkänd författare. Herta Müller föddes 1953 i en tysktalande by i Rumänien. På grund av sin kritik mot Ceausescus diktatur tvingades hon i landsflykt 1987, och bor sedan dess i Berlin. 2009 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

Herta Müller | Mitt fosterland var en äppelkärna

ANNONS
|

I Herta Müllers nya bok ”Mitt fosterland var en äppelkärna” ställer journalisten och lektören Angelika Klammer 134 frågor till henne och får utförliga och tänkvärda svar. Texten är indelad i tio kapitel i vilka Müller långsamt, nästan omärkligt växer upp och blir berömd (men inget sägs om hennes Nobelpris 2009).

Frågor förresten. Ofta lyfter Klammer helt enkelt in ett citat från någon av Müllers skrifter och hon svarar med en oväntad kommentar, en skarp analys eller en sensuell minnesbild, i regel blir det en mix av allt detta. Müller är totalt uppriktig och djupt personlig.

ANNONS

Det är till synes mer röst än skrift. Så till vida är bokens undertitel, ”Ett samtal”, riktigt. Inga direkta följdfrågor förekommer, de är inarbetade, men nya frågor vidgar efter hand svaren och allt har samma precision och stilistiska elegans.

Samtidigt blir texten någonstans litteratur och når då längre än ett besjälat samtal, detta sagt för att lugna dem som är förtjusta i Müllers romaner och essäer. Men stilen känns periodvis lite hybridartad, som både röst och skrift.

Som barn försökte Müller på olika sätt besvärja naturen. Helst ville hon leva som blommorna, på samma villkor. De vuxna runt henne var ”galna i arbete”, kände hon, kanske för att på det sättet befrias från tankar, på sig själva och sina arma liv.

Släkten bodde i en tysktalande, efterbliven avkrok, i rumänska Banatet. Att läsa slog sig på nerverna, ansåg man där, men att bläddra och titta i ett läkarlexikon var nyttigt, det kunde man bli kryare av.

Müller är ohyggligt välformulerad och ofta oväntad i sina slutsatser. ”Barndomen”, kan hon meddela, ”har ett ganska kort förbrukningsdatum”. Sedan måste man ”uppfostra sig själv”. Säkerhetspolisen tappade hakan när hon sa att hon inte ville spionera på folk, jag har inte den läggningen, meddelade hon dem. Därefter följde eviga trakasserier, våld, hot och tusen förhör som alla byggde på lögner och falska anklagelser. I den situationen började hon skriva för att ”bli klar över vem hon var”. När hon skrev ”genomskådade” meningarna något hon inte själv förstod.

ANNONS

Hennes debutbok ”Flackland” arbetades om och ramponerades svårt av censuren innan den kunde ges ut i hemlandet. Men boken blev en sensation i väst och gav henne flera priser där. Dem fick hon åka och hämta. Alla blev förvånade när hon sedan återvände till Bukarest.

Den rumänska stalinismen var ”nationalistisk, kälkborgerlig, hämmad och plump” och bars upp av en rad hembygdsromantiska schabloner. Varje funktionär var ”en blankpolerad nolla”, okunnig och maktfullkomlig. Müller ser samma figurer i dag, ”samma arroganta torftighet”.

Hon verkar komma ihåg allt. Det betyder att hon hela tiden kan ge strålande exempel, ofta förfärliga och hjärtskärande men också komiska och befängda. Allt är därtill återgivet med en fenomenal sinnlighet.

Rumänska lärde hon sig i vuxen ålder, när hon levde i staden och inte i byn. Det språkets livskänsla passade henne egentligen bättre och ”finns på något sätt med” när hon skriver sina böcker på tyska.

I staden levde hon ihop med vänner som också var förföljda. Men det var en vänskap i en tryckkokare eftersom säpofolket plågade dem med eviga förhör, ständiga inbrott och fysiska övergrepp.

ANNONS

Det handlade om en omänsklighet utan gräns. Och alla de där plåtmagade politrukerna gick sedan fria. (Det känns inte bra att vara i union med ett sådant land...) Müller talar om ”hur mycket liv man har stulit från oss i Rumänien”. Men är inte stulit ett alltför svagt ord? Blodätarna likviderade ju motståndare och drev dem till självmord.

Hon tränger djupare än andra i sin beskrivning av de här byråkratiska bödlarna. För läsaren blir det som att kliva in i den där hissen Lagerkvist skrev om, den sjunker djupare och djupare, det finns ingen botten. Först när Müller själv höll på att gå i bitar ansökte hon om att få lämna landet.

När en text är färdig läser hon den tjugo gånger. Och ”varje läsning leder till en ny version – innan hon återvänder till den första”. Det gäller för henne att få verklighetens logik att underordna sig språket, att ”uppfinna sanningen”.

Ett av de sista kapitlen handlar om författaren Oscar Pastior. Det var hans berättelser som låg till grund för lägerromanen ”Andningsgunga”. Hon berättar slutligen också om sina collage, där hon ”skriver med saxen”. Bokens titel är en sådan collagevers.

ANNONS
ANNONS