Deadpool, Ryan Reynolds, och kompisen Weasel, T J Miller, försöker sätta ihop ett superhjältegäng för att frita en mutantpojke, i ”Deadpool 2”.
Deadpool, Ryan Reynolds, och kompisen Weasel, T J Miller, försöker sätta ihop ett superhjältegäng för att frita en mutantpojke, i ”Deadpool 2”.

Filmrecension: Deadpool 2

I den andra filmen om antihjälten Deadpool fortsätter Ryan Reynolds att prata med biopubliken och driva med superhjältegenren. Men en påklistrad far och son-historia gör filmen onödigt klibbig.

ANNONS
|

När den första filmen om Deadpool hade premiär häromåret kändes den som en svalkande Samarin mot superhjältefrosseriet. I ett Marveluniversum som har kommit att präglas av öronbedövande massförstörelse där träiga hjältar slåss mot matchande skurkar, var Ryan Reynolds ofrivillige mutant en förvånansvärt trevlig ny bekantskap.

I rollen som den odödlige legosoldaten Deadpool/Wade Wilson fick Reynolds bryta mot alla regler: prata med biopubliken, kliva rakt ut ur illusionen (”vilken Professor X ska jag träffa, Patrick Stewart eller James McAvoy?”) och bryskt driva med hela genren. Han var inte ond, han var inte god, och han tog ingenting på allvar – förutom kärleken till den sköna Vanessa (Morena Baccarin).

ANNONS

Nu är antihjältarnas antihjälte tillbaka, och han är sig lik. Samma rappa oneliners, samma talang för frejdigt ultravåld och samma kärvande moralkompass. I ett inledande mordmontage får vi se honom massakrera ett gäng skurkar av den värsta sorten, sådana som ingen annan vill ta i med tång. Samtidigt planerar han och Vanessa att skaffa barn. Det är inte en kombination som bådar gott, och snart störtar Wades värld samman i kaskader av eld och blod. Det är först när han möter en ung mutantpojke på glid som hans liv återigen får mål och mening.

Det är lätt att se filmskaparnas strategi – att försöka ankra filmen i Deadpools nya roll som fadersgestalt, för att allt det skojiga och pladdriga ska ha något att luta sig mot. Men effekten blir förödande, filmen blir seg och klibbig och våldet blir osmakligt i stället för dråpligt.

Glimret finns i de anarkistiska detaljerna. Som när Deadpool signerar ett barns flingpaket med Ryan Reynolds autograf, eller hojtar ”håll käften, Thanos!” till Josh Brolins dystre tidsresenär Cable (Brolin spelar superskurken Thanos i bioaktuella ”Avengers: Infinity war”). Eller filmens briljanta musikspår, där actionscener ackompanjeras av new age-drottningen Enya eller käcka ”Tomorrow” från musikalen Annie. Då blir filmen det som den borde ha fått vara hela tiden – ett freudianskt frontalangrepp mot Mamma Marvel.

ANNONS
TT

Fakta: Deadpool 2

Genre: Actionkomedi

Premiär:16 maj 2018

I rollerna: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Morena Baccarin med flera.

Regi: David Leitch

Speltid:1 timme 59 minuter

Censur:15 år

Betyg: + + +

ANNONS