I förordet skriver du att det inte är någon vanlig trädgårdsbok – vad är det för slags bok?
– När min man gick bort hade vi nyligen köpt en tomt i en by på södra Gotland. Huset var knappt färdigbyggt när han dog, och någon trädgård fanns naturligtvis inte alls. Så min trädgård fick växa fram och bli allt frodigare, även i text och bild, medan jag själv vartefter släppte sorgen och återerövrade livsglädjen. Dörren i planket på omslaget står symboliskt nog på glänt numera.
Vad för slags tröst kan en trädgård erbjuda?
– I trädgården är tiden rund, det tror jag är den största trösten. När allt vissnar om hösten syns redan en spirande fortsättning. Slutet finns inte, det finns alltid nya chanser. I min bok har jag också skrivit om vilken enorm tröst det innebär att ägna sig åt något litet och överskådligt, när världen i övrigt tycks bortom kontroll.
Vad är mest betydelsefullt, trädgårdsarbetet eller själva varandet i trädgården?
– Jag har nog rätt svårt att skilja mellan det ena och det andra. Att rensa ogräs och att plantera nytt är befriande på många vis, men att sitta under vildapeln och lite löst tänka ut nya projekt är inte ett dugg sämre. Jag väljer gärna båda som mest betydelsefullt!
Vad har du lärt dig av din trädgård?
– Å, massor. Att misslyckas är inte att vara misslyckad, det är en insikt som trädgården har gett mig. Att livet vinner och att glädjen finns är en annan lärdom. Alldeles konkret har trädgården lärt mig, att med bra jord kommer det växa bättre, men det hindrar ju inte att man kan försöka ändå. Att gråta är för övrigt inte farligare än att skratta, så går allt på tok med planteringen kan man skratta när man har gråtit klart. Allt händer när det ska i en trädgård, man gör så gott man kan och sedan är det bara att invänta rätt ögonblick när rosen slår ut.
