I höstas kom Kristina Ohlsson ut med Lotus blues, första delen i en hårdkokt thriller. Mios blues tar vid där Lotus blues slutar och inleds med en kort sammanfattning för den som har glömt alla turerna som Martin Benner tvingades in i, från det ögonblick han fick besök på sitt advokatkontor av en man som ville ha hjälp med att rentvå sin syster från de två mord hon erkänt.
Uppdraget var omöjligt från början och snart hamnade Benner i en allt snabbare karusell av märkliga händelser och blev ovanpå allt misstänkt för mord. Vid slutet av Lotus blues visade det sig att historien bara börjat. Martin Benner måste hitta fyraårige Mio för att den amerikanske hänsynslöse maffiabossen, tillika Mios far, ska släppa taget om Benner.
Mios blues innehåller inga utvikningar, inga onödiga miljöbeskrivningar, inga tillfällen att hämta andan. Den ena händelsen avlöser nästa och så fort man tror att man kan pusta ut ett ögonblick blir allt bara värre. Det fartblinda tempot gör boken både lättläst och nödvändig att då och då lägga ifrån sig.
Till slut blir det mer komiskt än spännande. Och ändå går det inte att komma ifrån att det är skickligt uppbyggt och utfört. Kristina Ohlsson är helt enkelt en av de främsta i Sverige i genren. En kort stund tror jag, när slutet närmar sig, att allt är på väg att haverera, men till och med det lyckas författaren undvika och hon dukar upp en upplösning som går att tro på.
Mios blues är underhållning på hög nivå och utan fartbegränsning.
