Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Syskon i Falkenberg. Efter att ha utforskat den rätt okända halländska kulturskatten som finns på Rigsarkivet i Köpenhamn i form av länsräkenskaper och domböcker har Anna och Andreas skrivit sitt fjärde verk om livet på 1600-talet. Nästa bok är dessutom redan påbörjad. Den handlar om sista tiden som Halland var danskt (1643–45) och har arbetstiteln: "Spioner och snapphanar".

Syskonen Karlsson presenterar nya rön om plundring i Halland

I sin nya bok om 1600-talet har Anna och Andreas Karlsson gjort en unik kartläggning av plundringen under Kalmarkriget. - Det sägs att Halland var förskonat, trots att det handlar om nästan 1 000 gårdar, berättar Anna.

Utklädda till borgmästare Mads Rasmusen och hans hustru Anna i det då danska Varberg inleder syskonen Karlsson sin bokpresentation på Fästningen.

Via en dialog om allt från lösdrivare och råttfångare till bödeln som vägrade hänga en man för att galgen var för skranglig, får vi en liten inblick i livet på 1600-talet.

Lite senare återger de en av sina favorithistorier ur den helt färska boken "Bland skogsrövare och skräppeskitar – om folket och livet i det danska Halland".

- Ja, den handlar om Kvibilleborna som inte fick gifta sig på grund av att de var halvsysslingar. Men de lurade prästen, fick ett intyg och vigdes i Skåne. När de kom tillbaka ställdes inför rätta, men det slutade lyckligt eftersom de hade fått kungens välsignelse, berättar Andreas Karlsson.

En större nyhet är de siffror som presenteras för ödeläggelsen i norra Halland under Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark 1611–13. I en bilaga räknas närmare 1 000 namn på drabbade gårdar upp och en karta visar hur många plundringar som registrerades i varje socken, från Släp och Lindome i norr till Stafsinge och Vinberg i söder.

I Tvååker plundrades 60 procent av gårdarna, i Morup hela 90 procent och i Skällinge – där de attackerande svenskarna slog läger – klarade sig endast någon enstaka gård undan förödelsen.

- 1800 familjer drabbades bara i Varbergs län, så det är verkligen inte en parentes i historien, säger Anna Karlsson, som brukar lägga mer tid på researchen, medan yngre brodern Andreas har huvudansvaret för att sammanställa texterna.

I boken finns fler kapitel om händelser och förhållanden som inte tidigare är särskilt omskrivna, exempelvis om dåtidens bondesoldater.

Författarna avslutar dessutom med en diskussion om rättsäkerhet och likhet inför lagen under första halvan av 1600-talet, när invånarna oftast stödde de hårda straffen – höga böter för att som gift kvinna ha håret utslaget, avhuggna fingrar för mened (att ljuga under ed) och avrättning för stöld.

- Häng honom, annars gör vi det själva, hotade författarnas farmors morfars farmors farfars farfars far Björn Andersen i Ry i Morup vid en rättegång mot en tjuv 1637.

De historiska upptäckterna var för nio år sedan bara en bonus när syskonen Karlsson släktforskade, men nu är det tvärtom. I grävandet efter fakta om livet förr dyker det ibland upp en egen anfader. Förutom Björn Andersen nämns Bent Svendsen Schøtt, Kungens länsman och författarnas mormors farmors mormors farmors morfars farfar.

- Han skulle se till att det fanns tillräckligt med kol på slottet i Halmstad inför mötet mellan Christian IV och Gustav II Adolf 1619 och inköpen finns bevarat genom en kvittens med hans sigill. Att hitta ett sådant papper är fantastiskt och eftersom allt är så detaljerat beskrivet känns det som om vi kommer personerna nära, berättar Andreas.

- Det blir som att upptäcka sin hembygd på nytt. Som när jag ser en vägskylt och associerar till någon som blev dömd för att ha kommit onykter till kyrkan, som Börge i Hakestad 1622, säger Anna.

Bokens titel syftar på skogsrövare som Povel Støre i Gunnarp och skräppeskitar som Joen i Skäpparp. Skräppeskit betyder förresten skrytmåns och är ett av flera gamla skällsord som tas upp i boken.

Det var inte ovanligt att den som blev hånad gick till tinget och anklagade sin ovän. Som i Halmstad 1629 när Karen Bagge gav Gisse Lauritzen en örfil och senare kallade hennes make Hendrich Lund för "Staffan Dansare" (skränig och smaklös). Den tvisten gick ända till högsta instans, nämligen kungen och Rigsrådet i Köpenhamn, där böterna fastställdes.

Även om själva skällsorden har ändrats så är bruket av dem en gammal, kär tradition. "Kiss my ass" har alltså inte hämtats till Sverige och översatts från amerikanska filmer om någon nu trodde det.

Nej, redan 1642 behandlade tinget en tvist mellan grannarna Morten Nielsen och Niels Hansen i Fotstad mellan Halmstad och Åled, där den senares hustru Gunnel vände sin om, lyfte sin skinnkjol över huvudet och ropade: "Här kan du både kyssa och slicka".