Det är en, milt sagt, ostadig augustidag på Västkusten 2016. Det blåser hårt och skummet yr när vågorna slår mot klipporna, i Sandhamn utanför Halmstad.
– Hit går jag ofta. Det blir många promenader när man har hundar, säger Mariette Lindstein när vi vandrar längs stranden med de dansk-svenska gårdshundarna Thelma och Bianca.
Hon och hennes amerikanske man Dan Koon bor i en vinterbonad stuga i närheten, där hon sitter och skriver.
– Men det gör jag överallt, även på bussen. Skrivandet har en läkande effekt och jag har så mycket att berätta.
Mariette Lindstein är högproduktiv. Hon inledde sitt författarskap 2013, är i dag färdig med tre romaner och skriver på en fjärde.
Nyligen släpptes Sekten som återuppstod, en uppföljare till debuten Sekten på Dimön (2015).
Bägge böckerna (och en tredje som släpps senare) handlar om en fiktiv svensk sekt, men de bygger på Mariettes 25 år i scientologkyrkan. Hon gick med i slutet av 1970-talet och hennes upplevelser i rörelsen är värda ett eget, stort kapitel som inte får plats i den här artikeln.
Men en resumé ser ut så här:
Mariette, som växte upp i Halmstad, blev intresserad av scientologi och gick kurser i Malmö, där hon även började jobba för rörelsen. 1983 blev hon handplockad (”jag fick inte välja själv”) till det internationella högkvarteret utanför Los Angeles, där hon efterhand fick jobba med den högste ledaren David Miscavige. Han blev alltmer diktatorisk och mot slutet bodde Mariette i en husvagn, omgärdad av elstängsel. Till slut spelade hon psykiskt sjuk och blev placerad i en lägenhet utan stängsel, och lyckades fly.
Hon och Dan (som också har varit scientolog) levde där efter sju år i USA medan de återanpassade sig till samhället.
– Vi hade varit helt isolerade och visste inte hur det gick till utanför stängslen. Hur fungerade en mobil?
2011 flyttade paret till den halländska kusten, och det var där hon började skriva om sektlivet.
– Jag hade inte haft en tanke på det tidigare, men jag blev uppmanad av en amerikansk journalist. Han sa att det var min plikt, och jag insåg att han hade rätt. Men i stället för en självbiografi skrev jag en roman, för att nå ut till fler läsare.
Det var ett klokt val. Sekten på Dimön har sålt i mer än 20 000 exemplar – väldigt bra för en debutant – och Mariette har medverkat i alla typer av media. Boken är en av fem som kan få pris för 2015 år bästa deckardebut, vid den pågågende festivalen Crimetime Gotland. I kväll avgörs det vem som vinner.
– Det blir knappast jag, men det är fantastiskt att bli nominerad, säger Mariette.
Sekten på Dimön handlar om Sofia Bauman som flyttar in hos en new-agerörelse på en fiktiv ö i Bohuslän. Där inser hon gradvis att den karismatiske ledaren Franz Oswald är en renodlad diktator. Han förnedrar och straffar medlemmarna, och ligger med en minderårig flicka. Sofia bestämmer sig för att rymma och avslöja honom.
Är inte bilden av den diaboliske ledaren lite överdriven? Kan man vara så ond och ändå bli dyrkad?
– Ja, det var mycket värre i verkligheten. Den som tror att jag överdriver har aldrig upplevt ren ondska. Kolla på despoten Donald Trump som stöds av miljontals amerikaner, Franz Oswald i boken är en mes i jämförelse med verkliga psykopater och sociopater som också har miljontals följare.
Den nya boken Sekten som återuppstod inleds med rättegången mot Franz Oswald, som döms till fängelse. Men därifrån spinner han ett nätverk för att återbilda sekten och hämnas på Sofia.
– Jag gjorde research genom att åka till Skogomeanstalten utanför Göteborg, där det sitter många sexförbrytare.
Vi ska inte avslöja alltför mycket om den nya romanen, men en annan fråga måste ställas – om verkligheten: hur kan moderna, upplysta människor gå med i en sekt? Det finns hur många larmrapporter som helst om hur de fungerar, det finns böcker, filmer ...
– Ja, men de visar ofta en felaktig bild. I flera fiktiva filmer är ledaren en äcklig, gammal gubbe och sekten håller till i ett avskilt, smutsigt hus. Men när jag blev scientolog bestod rörelsen av snygga – ofta unga – människor och vi bodde i fina lägenheter. Jag hade flyttat hemifrån och lämnat en gemenskap, och här fann jag en ny.
Okej, men varför reagerade du inte mot alla märkliga, direkt fientliga, förändringar under din tid hos scientologerna i USA? Era ledigheter minskades och ni förbjöds att se på tv och läsa tidningar.
– Jag reagerade varje gång men blev övertalad – och övertalade mig själv – om att allt var för vårt eget bästa, säger Mariette.
Hon har, i likhet andra avhoppade scientologer, utsatts för trakasserier.
– Så länge jag inte gick ut offentligt fick jag vara ifred, men det började när boken kom ut och jag var med i tv. De sa att de skulle få tyst på mina lögner, telefonen ringde på nätterna och de försökte hacka sig in i min dator. Men jag kom billigt undan i jämförelse med vänner i USA.
Nu har det lugnat ner sig för Mariette och i våras försköts scientologernas intresse till maken Dan. Han är också författare och har spökskrivit flera biografier, bland annat Ron Miscaviges Ruthless: Scientology, my son David Miscavige and me – som släpptes i maj i USA.
Ron Miscavige är avhoppad scientolog och pappa till rörelsens ledare, och boken har blivit hett stoff. Den var etta på New York Times bästsäljarlista i genren religion i maj, och ska förhoppningsvis översättas till svenska.
– Dan blev hotad med stämning medan han skrev, men det är Ron Miscavige som har haft störst problem med scientologerna i USA, säger Mariette.
Själv fortsätter hon kritisera sekter, i sina böcker och vid besök på skolor och andra platser.
– Det gäller att nå de unga, säger Mariette som har haft allra svårast att skriva den tredje (ännu opublicerade) boken om Dimön.
Den handlar om sektens barn.
– De behandlades fruktansvärt illa hos scientologerna. De fick inte läsa vanliga skolämnen och fick hemska straff, säger Mariette som har – i högsta grad – personliga erfarenheter.
Hon hade med sin son John i rörelsen.
– Han flydde strax efter mig, men därmed var inte allt frid och fröjd. John var bitter över att jag hade givit honom den barndomen, och jag känner fortfarande en stor skuld. Men efterhand har det blivit bättre och i dag har jag fin kontakt med John som bor i USA.
