Små händelser kan leda in på nya vägar. En cykelutflykt en vanlig dag stannade Monika till och började läsa på en liten skylt som hon aldrig sett förut. Skylten berättade om de bronsåldersgravar som skymtade en bit bort. Där och då, nästan direkt, kom berättelsen om Solbarnet till henne. Kanske var det en forntida solgudinna som hörde av sig, kanske var det bara en lycklig slump.
Idén var född, men inte förrän flera år senare kunde Monika ta sig tid att skriva om solbarnet Fry. Hela tiden fanns historien där, hon visste precis vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Men när hon började skriva växte berättelsen av egen kraft, och snart var det första arbetet uppdelat i två romaner.
– Det hade blivit en så tjock bok annars. Man drar sig för att läsa tjocka böcker, i synnerhet barn och ungdomar som jag främst har riktat mig till.
Bättre då med en serie, som dessutom gav författaren möjlighet att mellan varje bok sprida sina verk och fånga fler nyfikna läsare. Nu finns debuten ”Solbarnet” och dess uppföljare på ett otal bibliotek i landet och en mängd läsare av olika åldrar och från olika städer hör av sig med positiv respons.
Monika har valt att förlägga sagan om Fry till våra egna trakter, mycket på grund av de många fynd som faktiskt gjorts just här. Halmstad var troligtvis ett rikt område under bronsåldern, och kunskapsglädjen lyser när Monika berättar om historiska Ivars kulle, Käringsjön och de andra platserna som för en okunnig bara är vanlig, anonym natur.
– Här skulle det vara intressant att gräva ut, säger hon och spanar ut över en åker.
Ja, det finns mer att upptäcka. För trots utgrävningar och fynd är bronsåldern en tidsera som lämnar många frågetecken. Mycket av kunskapen har hämtats från hällristningar, vilka inte alltid är entydiga. För Monika var det just det okända, mystiska som väckte nyfikenheten. Här lämnades utrymme för egna tankar och gissningar, och med fantasins hjälp kunde hon fylla ut de tomma luckorna. Monika har varit noga med att forma berättelsen efter det vi vet om bronsåldern, men de tillbedda gudarna, de fiktiva karaktärernas namn och de historiska maktkamperna har hon själv fått hitta på.
– Böckerna ska inte läsas som att ”så här var det”. Men jag tror att de kan väcka ett intresse för bronsåldern, och få läsaren att själv forska vidare.
Precis som den gåtfulla bronsåldern så är Fry i böckerna omgiven av myter och spekulationer. Hon besitter magiska krafter och är utvald av solgudinnan, vilket ger upphov till konflikter mellan människorna omkring henne.
Böckerna är utgivna på det egna förlaget Monkaland. Med eget förlag kunde Monika helt ta kontroll över sitt arbete och sina färdiga verk.
– Det är oerhört svårt att bli utgiven. Många gånger får man tillbaka sitt manus utan att någon har läst det. Man behöver ha en fot inne på förlagen för att ha en chans.
Fyra böcker blev det till sist om Fry och hennes dramatiska liv och i arbetet med den nyss färdiga ”Kungsgården” kände Monika att hon närmade sig det förutbestämda slutet. Tur det, för arbetet hade börjat bli lite tröttsamt, och efter tre år var det svårt att hålla samma ton som i de första böckerna.
– Det känns fel att säga äntligen, men det är skönt att vara färdig, att känna att nu är det klart. Även om jag kommer att sakna mina karaktärer.
Skrivandet är dock inget avslutat kapitel i Monikas liv. Redan snurrar nya idéer i skallen och det är bara en tidsfråga innan nästa roman är på gång.
”Kungsgården” ska komma ut i slutet av augusti, och som vanligt dyker både Monika och böckerna upp lite varstans där det finns lässugna människor, bland annat på Tall Ships Races och Bokmässan i Göteborg.
