Flickan Lotta jagar sin potta på bondgården

Mij Kelly och Mary McQuillan: Har du sett min potta? (Ordalaget)

ANNONS
|

Det verkar finnas något gemensamt drag i böcker om kiss och bajs. Något med ämnet gör att det ska vara lite tokroligt. Det är i alla fall inte första gången som jag läser en barnbok på temat där texten kastar sig och hänger på sidorna, ligger snett och skriker i storlek och svärta. Varför? Är texten, eller berättelsen, inte sig själv nog?

Det här med storleken, och i visst mått oroligheten, kan visserligen kännas berättigat i den här boken av Mij Kelly och Mary McQuillan och med svensk text av Ulf Stark. Det gäller för de passager som uttrycker huvudpersonen Lotta Lejs nödighet och allt växande behov av att finna sin potta, där de grafiska greppen understryker.

ANNONS

Boken handlar om att Lotta Lej måste göra något viktigt, men i dag verkar det svårt för hon kan inte hitta sin potta. Precis när hon skulle sätta sig på den drog någon undan den. Det är gulligt, glatt, färgglatt och inte så realistiskt när Lotta Lejs vedermödor skildras. Lotta ska precis sätta sig på sin potta, men någon tillstymmelse till hud syns inte utan alla kläderna är helt på och det är ju faktiskt lite konstigt trots allt.

Lottas jakt efter pottan pågår på en bondgård där alla djur blånekar till att ha sett pottan eller i vissa fall ens veta vad en potta är. Men djuren drar och sliter i den och vill alla prova dess förträfflighet efter att kossan utropat: ”Titta hit, allihop! Kom hit och glo! Se vad jag hittat! ropar en ko. Det är en skål, gjord av ett geni som man kan kissa och bajsa i.”

Tydligt visar djurens beteende att en potta det är toppen, någonting att verkligen gilla och prova. Kanske kan de uppmuntra en och annan liten vars föräldrar gärna vill att blöjan ska väljas bort, kanske inte.

ANNONS
ANNONS