En flicka som var hon

Den skulle bli en novell om en spådom men det blev en berättelse om en ung flickas uppväxt på 50-talet. En flicka som var Agneta Pleijel.

ANNONS
|

Ni kommer ensam att företa en lång resa. Ni möter en mörk man... Agneta Pleijel var i tolvårsåldern när hon fick höra talas om att hennes faster blivit spådd, en spådom som undan för undan faktiskt gick i uppfyllelse. Faster Ricki gav sig verkligen iväg på en resa och hon träffade en mörk man som helt i överensstämmelse med spådomen var bunden men som hon efter en tid gifte sig och fick ett barn med.

–Jag tänkte att om spådomar går i uppfyllelse så finns det en ordning i världen, då finns kanske Gud, då finns det en inre kraft som styr. Men sedan gick det ju inte så bra, hon blev sjuk och dog, säger Agneta Pleijel.

ANNONS

Vi träffas en av de första vårdagarna i Stockholm. Solen flödar över stan och Riddarfjärden utanför förlaget glittrar. Agneta Pleijel sitter i ett rum med en kopp kaffe framför sig. Hennes nya bok har just kommit från tryckeriet.

–Jag tänkte att jag skulle skriva några noveller, det har jag aldrig gjort tidigare, så jag började skriva om min faster som blev spådd. Men sen trängde sig mina egna minnen in, jag började fundera på vad den här fastern hade betytt för mig och så fortsatte jag att skriva utan något riktigt klart mål.

Det blev en roman om en flickas uppväxt. Spådomen finns med som en sorts ramberättelse men boken handlar egentligen inte så mycket om den.

–Jag kom att skildra något som jag tror många tonåringar upplever, en väldigt stark ambivalens. Det kan uppstå en intensiv spänning hos unga människor som söker efter något att hålla sig till.

Agneta Pleijel försökte leva sig in i sig själv som ung och boken blev en sorts undersökning av hur tonåren kunde se ut.

–När jag började skriva var jag ganska avogt inställd till mitt unga jag. Om man växer upp i en osäker situation hittar man många skäl att se ned på sig själv. Alltid är det något man inte har uppfyllt.

ANNONS

Hon blev tvungen att möta sin egen motvilja mot flickan och så småningom kunde hon se henne med större medlidande.

–Jag tycker lite bättre om henne nu. Jag fick syn på henne utifrån medan jag skrev och greps av en viss ömsinthet och sympati för henne.

Agneta Pleijel skriver om sig själv som ung i tredje person och växlar mellan ett ”jag” i nutid och ett ”hon” i dåtid.

–Det där var svårt. Jag har skrivit om det flera gånger med bara jag, bara hon. Kunde inte bli klok på vad som tjänade mina syften bäst. Till slut insåg jag att jag var ju ett äldre jag som försökte beskriva ett yngre jag. I början av boken finns hon långt borta men mot slutet kommer hon närmare.

I boken beskriver hon hur flickan slits mellan två mycket olika föräldrar. Mamman, klassiskt skolad pianist med häftigt humör, som stannat hemma med barnen, och pappa matematikprofessorn som står för tryggheten i familjen, men som visar sig ha haft en älskarinna under många år. En omskakande upptäckt för den äldsta dottern.

För henne var strävan efter sanning så viktig, nu kom den i konflikt med pappans otrohet. Pappan som hon idoliserat. Hur hade egentligen föräldrarna levt?

ANNONS

Agneta Pleijel försöker förstå vem av dem som har rätt, tankar som sedan fortsätter dyka upp under hela hennes vuxna liv.

–Det sitter kvar som något olöst och är en rätt bra grund för att skriva, säger hon och ler.

Men det var inget lätt projekt.

–Det var jättemotigt, svårskrivet. Jag höll på att ge upp flera gånger. Men har man inte sagt som man tycker innan man dör så blir det aldrig sagt. Och kanske kan det hjälpa någon annan som stött på samma problem.

Det var många saker hon fick tänka igenom noga för att övertyga sig om att hon hade rätt att skriva om dem.

–Jag gör ett porträtt av mina föräldrar som inte är särskilt smickrande för någon av dem. Jag har alltid haft förståelse för dem, kanske lite för stor. Jag har tänkt väldigt mycket på dem. Och tyckt vansinnigt synd om dem båda två. Det fick jag bortse från. Jag bestämde mig också för att inte lägga skuld på dem utan försöka beskriva det som jag faktiskt minns det.

Att lita på sina egna minnen var en annan svårighet.

–Man bär med sig ett antal starka minnen från barn- och ungdomstid men har ofta glömt vad som fanns runtomkring. Så därför får man uppfinna situationer. Jag kallar inte den här boken för självbiografi, men det är ett försök att förstå en flicka som råkade vara jag.

ANNONS

Agneta Pleijel har pratat mycket med sina två något yngre systrar genom åren. De har varit med om samma saker men har olika perspektiv, åldersskillnaden spelar väldigt stor roll även om det bara är ett par år.

Familjens brev har hamnat hos henne eftersom hon är författare. Hon läste dem på 90-talet och fick en bild av familjehistorien. Men inför den här boken har hon vare sig läst brev eller dagböcker.

–Jag hatade att skriva dagböcker. Det ingick i det där att inte tycka om sig själv. Man försöker skriva dagbok och så äcklas man och lägger det åt sidan. Dagbok började jag inte skriva förrän senare, i 40-årsåldern, för att hålla reda på saker. Men då gick det inte. Jag kände mig falsk när jag skrev ned något. Det var så viktigt att det skulle vara sant. Vi är uppväxta i ett puritanskt land. Sanningen står högt i kurs.

Jag tänker på Agneta Pleijels bok när jag senare läser en intervju med skådespelerskan Lia Boysen som beskriver hur man som barn utvecklar en strategi för att bli älskad.

För Lia Boysens del handlade det om att ”vara glad positiv och försöka få människor i min omgivning att må bra.” Hon upplevde det som ett nederlag när hon inte lyckades med det under föräldrarnas skilsmässa.

ANNONS

Det där påminner om flickan i Spådomen. Hon läser Pollyanna och försöker vara som hon, alltid glad, men känner sig otillräcklig.

–Jag kunde inte göra mamma glad. Och pappa måste man liksom stå på tå inför. Men det var också det där som knappt går att beskriva för er som är yngre, hur djupt det gick att det var sämre att vara flicka. Min mamma var så ledsen för att hon inte fick pojkar. Den där kvinnliga känslan av värdelöshet bidrar till skuldkänslor.

–Jag tyckte det var fel på mig, andra barn var så mycket mer sammanhållna. Jag kände mig så splittrad. Var den djupa skuldkänslan kommer ifrån kan jag inte riktigt reda ut, men jag tror att det har med väldigt motsägelsefulla krav i omgivningen. Alltid är man fel ur någon synvinkel.

Agneta Pleijel har tidigare hämtat inspiration från sitt eget liv och sin släkt men så här nära sig själv har hon inte vågat sig tidigare. Efter den här boken tycker hon att hon fått ett större mod att säga som det är och att inkludera sig själv.

–Jag skulle gärna vilja fortsätta berätta ur mitt eget perspektiv. Det finns mycket mer att skriva om.

Född: 1940.

Uppvuxen: Stockholm, Lund, USA.

Studerade: I Göteborg.

Bor: Skanstull, Stockholm.

Familj: Man, vuxen dotter och två barnbarn.

Läser: Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Lewis Carroll: Alice i Underlandet.

Såg senast på bio: Timbuktu.

Mera: Har alltid tyckt om att teckna och måla. Gjorde lapptäcken en period.

Aktuell med: Spådomen – en flickas memoarer.

Bland tidigare böcker: Romanerna Vindspejare, En vinter i Stockholm, Lord Nevermore, Syster och bror. Pjäserna Kollontaj, Lyckolisa , Standard Selection, Vid floden. Diktsamlingarna Änglar, dvärgar, Mostrarna.

ANNONS