När Jens Lapidus kommer släntrande över Mariatorget, hastar förbi fontänen och korvkiosken som förevigats av Jan Lööf, rör han sig på hemmaplan. Sedan drygt två år tillbaka hyr han en liten lokal här i kvarteret, av en kompis som är scenograf.Café Rival intill den anrika biografen är ett stamfik, och snart har vi letat oss en trappa upp till en lite tystare vrå. Intresset för nya romanen Stockholm Delete är stort och Jens Lapidus befinner sig mitt uppe i lanseringen. Efter mig väntar en annan journalist som ska ta med honom ut till olika Stockholmsmiljöer specifika för den nya boken. Samtidigt varvar Jens Lapidus tv-framträdanden och intervjuer med sitt ”riktiga arbete” som brottmålsadvokat.
– Jag var i rätten senast i går. Att skriva för mig är delvis ett sätt att bearbeta mitt jobb, så det är lite av en terapeutisk grej.
Advokat är en fortsatt stor del av din yrkesidentitet?
– Ja det kan man säga. Jag tycker om att ha ett ”riktigt jobb”: med tider att förhålla sig till, arbetskamrater och klienter. Jag uppskattar regelverket, domaren, strukturen. Sedan är jobbet också otroligt kul, spännande, givande. Att vara advokat är, som jag ser det, att göra något viktigt.
Huvudpersonen Emelie i din nya bokserie är också advokat. Är hon ditt alter ego?
– Nja, inte direkt, men hon gör en resa som jag också har gjort: börjar som affärsjurist för att sedan känna en längtan efter en annan slags uppdrag. Så där finns stora likheter.
Dagen innan intervjun tillbringar jag tid i börssalen, bland bladguld och mäktiga kristallkronor, i väntan på tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur. Jag andas in den kulturella elitens atmosfär.
Jens Lapidus gestaltar gärna den sortens slutna rum, de som inkluderar och exkluderar.
– Fängelset till exempel, vi har så många bilder av vad ett fängelse ska vara. Eller ett häkte, en polisstation. Det är kulturellt omskrivet. Ett kriminellt gängs mötesplats. En narkotikauppgörelse. När du är där på riktigt, eller kommer nära via rättssalen, kan du få just den häftiga känslan: ”Nu är jag här, och får ta del av detta”. I hög grad är det den känslan som driver mig att skriva: att det är så spännande och intressant att försöka ta sig in i dessa rum. Dels för egen del, dels för att visa läsarna arenor som i vanliga fall inte är tillgängliga på det sättet.
Du skriver en del om Stureplan. Men när du gick på gymnasiet startade du visst en klubb för anti-stekare?
– Jasså...haha, så du hittat det. Ja men det var lite med glimten i ögat, vi kallade den SHKA, samhällshumanistiska kulturavantgardisterna. Men det var hälften på allvar och hälften på skoj. Jag tror mest att det gick ut på att få vara med på en egen bild i skolkatalogen. Och då var man ju tvungen att vara med i en förening.
Hur föddes ditt samhällsengagemang? Din uppväxt i Gröndal tycks ändå ganska långt ifrån den kriminella värld du skildrar?
– En sak med Gröndal, i alla fall när jag växte upp, var att jag hängde med kompisar från familjer med väldigt spridd social bakgrund. Jag vet inte hur det ser ut nu men jag har en feeling av att det börjar bli ont om sådana platser i Stockholm nu, som är sådär blandade. Min mamma var också socialarbetare. Så vid köksbordet hemma pratade vi väldigt ofta om ”fall” som mamma brukade kallade det, alltså människor i marginalen och utsatta människor.
Din pappa var journalist?
– Ja, eller de senaste tjugofem åren har han varit informationschef eller presschef för olika statliga myndigheter.
Läste de mycket böcker för dig?
– Ja även långt efter det att jag själv kunde läsa – som en mysig grej. Min bror var också mycket yngre så det fanns utrymme för det.
För tio år sedan fick 75 procent av alla barn lyssna till en godnattsaga. Nu är den siffran cirka 35 procent. Hur tänker du kring det?
– Att det är oroväckande. Vi har i alla fall börjat tillämpa ett knep i vår familj: När vår äldste son, som snart fyller åtta, ska läsa sätter jag mig bredvid honom och läser i min bok. Han ser att jag läser, att läsning är viktigt för mig, att jag njuter av att läsa och lägger ner tid på det. Så vi sitter där och läser i våra böcker, och det är extremt härligt!
Vad fick dig att börja skriva?
– Jag var notarie i ett mål som gällde ett rån i en lägenhet. Tre unga män hade gått in och rånat och misshandlat ett antal personer. Strax innan slutpläderingen vände sig domaren sig direkt till gärningsmännen och ställde frågan till var och en av dem: ”vem är du om fem år?” I vanliga fall brukade hon få helt förutsägbara svar som ”ja jag ska skärpa till mig, jag ska söka jobb, gå på komvux”. Men just de här grabbarna ställde sig upp och började skrika åt henne. Milt sagt ovanligt: ”Du fattar ingenting. Du begriper dig inte på våra liv överhuvudtaget och du förstår inte att det här är naturligt för oss!” När jag kom hem den kvällen slog jag på min dator och skrev de första skönlitterära raderna i mitt liv. En kort berättelse om ett rån i en lägenhet, sett utifrån en av förövarna.
Du återkommer ofta till honom: den kriminelle förortskillen som vill ta revansch?
– Egentligen handlar det väl om att flytta in mig själv och läsarna i någons huvud. Någon du kanske inte tror att du kan identifiera dig med eller känna sympati för.
Klassperspektiv genomsyrar alla dina berättelser?
– Ja, jag är intresserad av att undersöka vad som sker när olika skikt i samhället möts. I Stockholm Delete tvingas till exempel Teddy och Emilie, två personer med väldigt olika bakgrund, samarbeta. Det är viktigt och intressant att försöka gräva i likheter och olikheter och ringa in hur individer påverkas av uppväxtmiljöer och miljöer de befinner sig i.
Teddy är tungt kriminell, samtidigt läser han Sofi Oksanen och Fjodor Dostojevskij. Varifrån kommer det litterära suget?
–Det handlar om att ta en schablon och ”tweeka” den lite så att det uppstår en människa, en spännande person. Det finns ett budskap i det också, förstås, eftersom det är så lätt att döma andra människor. Då finns det samtidigt saker du inte förväntar dig att de ska göra eller vara.
Du ägnar dig åt en slags gestaltad moralfilosofi?
– Ja. Jag har läst praktisk filosofi – som är ett annat namn för moralfilosofi – på Stockholms universitet. Det som intresserade mig väldigt mycket då, och även nu, är faktiska händelser och moraliska implikationer, moraliska beslut. Vem har rätt och vem har fel? Vad är önskvärt och icke-önskvärt i vårt samhälle?
Du har uppfunnit en egen genre: Stockholm noir. Vad kännetecknar den?
– Jag skriver inte deckare i traditionell bemärkelse. Mina böcker är mer en form av samtidsromaner som tar språng i den undre världen och i frågor om kriminalitet.
Född: 1974 i Hägersten, uppvuxen i Gröndal.
Familj: fru och tre barn i åldrarna 8, 6 och 3 år.
Bor: i lägenhet på Söder.
Yrke: advokat och författare.
Egen genre: Stockholm noir.
Läser: just nu amerikanske Don Winslows bästsäljare The cartel om mexikanska drogkarteller ”extremt spännande och autentisk” och Cormac McCarthys Advokaten där en advokat lockas att gästspela i sina klienters värld och är med och finansierar en drogleverans.
Karriär: utbildad jurist i Stockholm och London, gick från biträdande affärsjurist till arbete som advokat med inriktning på brottmål. Debuterade 2006 som författare med Snabba cash, med uppföljarna Aldrig fucka upp (2008) och Livet deluxe (2011) Har även gett ut novellsamlingen Mamma försökte (2012).
Aktuell: med nya romanen Sthlm Delete, andra delen i en ny trilogi och uppföljaren till VIP-rummet (2014).
