Hans entourage slår sig ner runt omkring. En mobiltelefon åker fram, och snart fylls hela torget av Xzibits bullrande skratt, lättigenkännligt för de som sett honom som programledare i "Pimp my ride". Hallandspostens fotograf Lina Salomonsson och jag har redan suttit och väntat utanför Chateau Lounge på Storgatan i en timme. Nu får vi nog vänta lite till.
En välvuxen kille klädd i en illgrön jacka med illgula muddar kommer fram t till oss.
– Xzibit vill bara ha lite utrymme, chilla lite efter flygningarna. Vi flög från en spelning i Taiwan i går, det är därför vi är lite trötta, säger livvakten och ler ett snett litet leende som vädjar om förståelse.
Ingen fara. Saker kunde ju vara värre. Solen skiner, deadline är långt borta och det är tämligen roande att se uteserveringarnas övriga som sitter och smuttar på iskall öl, ovetandes om att en av hiphopvärldens legender befinner sig mitt bland dem.
En kvart går. Ryktet om Xzibits närvaro i stan har uppenbarligen spritt sig, från olika håll dyker storögda tonårskillar upp utanför Morfars.
Didi Lukebani, Halmstadbon som tillsammans med Essa Cham och Malu Lukebani driver eventbolaget Three Kingz som bokat Xzibit till onsdagskvällens uppträdande på Club Moon, kommer fram till oss. Didi har haft vänligheten att ringa in HP, men exakt hur den jetlaggade Xzibit vill fördriva sin fritid kan han inte styra över.
– Att stå och vänta på en intervju här är ju lite att gambla. Men ser han att ni stannar kvar kanske han får dåligt samvete och släpper fram er. Det hade jag gjort, säger Didi.
Efter en kvart vinkar Essa Cham, som sitter bredvid Xzibit, åt vårt håll. Med blocket i högsta hugg stövlar jag fram men möts genast av en avvärjande gest från Xzibit.
– Just the girl, säger han och pekar på Lina.
– Det blir bara bilder nu, förklarar killen i den illgröna jackan.
Xzibit poserar med drinken i ena handen och en förpackning golfpeggar i den andra. Han verkar vara på ett strålande humör.
– Det här är bara vanligt iste, säger han och spänner ögonen i mig, för att sedan brista ut i skratt.
Ett pratminus!, tänker jag. Sådär, nu går det nog att få ihop en kortare artikel. Men med Didis ord om dåligt samvete klingande i öronen dröjer vi kvar. Efter ytterligare en kvart tittar Xzibit åt vårt håll och ropar:
– What do you write for? Vad skriver du för?
– Den lokala tidningen, tjoar jag och tar några steg framåt, väl medveten om att det här är min chans.
Är det okej om jag ställer tre-fyra frågor?
– Sure, säger Xzibit, som fortfarande håller golfpeggarna i händerna.
– Det där var en, flinar en man till vänster om honom.
Så du spelar golf?
– Nah, man, säger Xzibit.
– Nu har du två kvar, skojar mannen till vänster.
– Två! skrattar Xzibit glatt.
Okej. Han bor ju i Los Angeles, en fråga om stadens stolthet, de nykrönta NBA-mästarna LA Lakers, mjukar säkert upp honom, tänker jag.
Vad tror du om att Ron Artest (en av ligans bästa defensiva spelare, som dock även är en ökänd bråkmakare både på och vid sidan av planen) har gått till Lakers?
– Man! Vi snackade faktiskt om det där i morse. Om Artest blir en bra lagspelare tror jag det kommer gå hur bra som helst. Men om han faller in i sitt egoistiska, galna beteende kommer det sluta med att Kobe (Bryant) får en knytnäve i ansiktet, hehe.
Så du håller på Lakers? Du är ju född i Detroit, borde du inte hålla på Pistons?
– Nä, nä. Jag är en Laker. Vi flyttade från Detroit när jag var nio.
Det här går ju hur bra som helst, tänker jag. Idrott förenar, han kommer aldrig avbryta intervjun nu. Då står plötsligt min nyfunna vän i den illgröna jackan en centimeter från mig. Han knackar mig på axeln, jag tittar upp och möts av en allvarlig blick samt ett finger som sakta dras över halsen: det internationella tecknet för "den här intervjun tar snart slut".
Det har inte gått en minut.
Vad gillar du Halmstad?
– Man, det är skönt här. Jag har varit i Sverige förut och tycker mycket om det. Didi och de andra är verkligen gästvänliga, i kväll ska vi gå ut och i morgon ska vi till stranden, säger Xzibit och skrattar.
Jag sneglar upp mot mannen i grönt igen. Han repeterar fingret-över-halsen-rörelsen, den här gången mer resolut: det internationella tecknet för "den här intervjun är slut NU".
Något stressad sträcker jag fram högerhanden mot rapparen.
Okej, Mr Xzibit. Tack för att du tog dig tid, och lycka till på giget.
– Tack själv! Och tack för att ni hade tålamod att vänta. See ya!
