KRÖNIKA: ”Konsthistorier” är både lättsamt och seriöst

ANNONS
|

I min förra tv-krönika var jag ljummen till "Dolly", SVT:s program om film, och jag har tyvärr inte blivit hetare sedan dess. Programmet är stundtals roligt men ger sig aldrig tid att gå på djupet.

Men... den som låter teven stå på efter "Dolly" på onsdagskvällarna blir rikligen belönad. "Konsthistorier" är en av SVT:s bästa satsningar på år och dag. Det är hög nivå redan från förtexterna med sina psykedeliska färgexplosioner och det håller ända till slutet, en halvtimme senare.

Programserien bygger på den geniala idén att låta en nutida konstnär prata om sin fascination för en kollega ur historien. I veckan fick vi följa det oväntade mötet mellan modeskaparen Jonny Johansson och Hilma af Klint (1862-1944).

ANNONS

Hon blev känd för naturalistiska målningar av barn och natur men experimenterade också med abstrakta bilder, inspirerad av spiritism och ockultism. Hon försökte "hämta bilder från en annan dimension ner till jorden", som det sas i programmet.

Men Hilma af Klint fick göra det i hemlighet. Motiven passade inte riktigt in i tiden, allra minst när de var målade av en kvinna, och hon bestämde att bilderna inte skulle visas förrän 20 år efter hennes död.

Men i dag är de väl kända, och det är lätt att förstå att de har inspirerat Jonny Johansson.

Detta berättades på ett lättsamt men ändå seriöst sätt. "Konsthistorier" klarar den balansen – vilket är sällsynt – och det gällde även förra veckans avsnitt, där konstnären Roger Andersson intygade sin beundran för Elsa Beskow (1874–1953).

Roger Andersson var under hela programmet nästan barnsligt entusiastisk, och det var lätt att bli smittad. Jag har, precis som många andra, sett Elsa Beskows bilder hur många gånger som helst under barndomen men här insåg jag på alllvar hur fantastiska de är.

Det är lätt att avfärda dem som ren idyll, men de innehåller även svärta och hot. Ta bara dramatiken när den hjältemodiga pappan i "Tomtebobarnen" ska mota bort en gigantisk huggorm med ett ynkligt spjut.

ANNONS

En annan av mina tidigaste idoler avled i veckan. Stig Grybe, född 1928, var i alla år en stjärna på den komiska scenen, och han var en av mina första tv-favoriter. 1963 skaffade min familj nämligen sin första apparat (Äntligen!) och jag blev, nio år gammal, trollbunden av Bröderna Cartwright – och Stig Grybe i "Antes supersjå".

Jag minns egentligen inte så mycket av programmet, annat än att det var buskisartat och att jag aldrig missade en minut.

Jag vet inte vad jag skulle tycka om jag såg Ante i dag. Till skillnad från Elsa Beskows bilder kanske han har naggats brutalt i kanten av tidens tand?

Därför låter jag Stig Grybe vila i frid och sjunger stillsamt – så att ingen hör – signaturmelodin "Antes hambo":

"Ante! Kan ej stå och trampa/Ante! Måste upp och stampa/Ante! Aldrig sett på maken/Ante! Måla kors i taken...".

ANNONS