Det sägs vara världens mest sedda tennismatch där varje boll var som en laddad handgranat, tung som bly av symbolik. Det var kvinnan mot mannen, feministen mot sexisten.
I förra måndagens SVT-dokumentär "Könskriget" (finns på SVT Play) kunde vi följa matchen 1973 mellan Billie Jean King och Bobby Riggs.
Bille Jean King var på 60- och 70-talet damtennisens suverän som sammanlagt erövrade 20 Wimbledontitlar, varav sex i singel.
Det var vid samma tid som feminismen började spira på allvar, och det färgade av sig på tennisspelarna. Kvinnorna ilsknade till över att de fick så usla prispengar – i jämförelse med männen – och bildade sin egen Women's tennis association.
Detta skildrades i "Könskriget" med hjälp av intervjuer, musik och tv-inslag som visade på tidsandan, förändringens vindar – men också motståndet.
Det fanns många män, och en del kvinnor, som tyckte att damtennisen skulle nöja sig med sin lott. De var faktiskt inte så bra på att spela.
En av de högröstade agitatorerna var Bobby Riggs, som varit elitspelare under 1930- 0ch 40-talet. Han menade att han kunde slå alla de bästa kvinnorna, trots att han var en bra bit över 50 år. "Vi måste stoppa kvinnorna nu" var en av hans paroller, hans seger skulle "förpassa kvinnorörelsen 20 år tillbaka".
Bobby Riggs fick, likt våra dagars Donald Trump, säga många självsäkra saker i olika tv-shower, när hans utmaning gav den gamla mästaren en ny tid i strålkastarljuset. Han vann också på tennisplanen mot elitspelaren Margaret Court efter att ha psykat henne genom att räcka över en blomsterkvast inför matchen (det var på Mors dag).
Men Billie Jean King var byggd av ett hårdare virke. Vid den hysteriskt upptrissade matchen 1973 bar Riggs en tröja med texten "male chauvinist pig" – men det hjälpte inte.
Det var spännande att följa spelet trots att man redan visste att Billie Jean King skulle vinna med 3-0 i set. En av hennes specialare var att slå lösa bollar (!); de skulle studsa dåligt så att den 25 år äldre Riggs måste böja sig ner och bli trött.
"Könskriget" var rakt igenom fascinerande men samtidigt lite obehaglig. Dokumentärens dramaturgi var alltför lik en Hollywoodfilm – som vi har sett många gånger – där den på papperet starke och skrytsamme, förlorar mot den goda.
Dessutom var det skrämmande att inse hur en enskild händelse kan ha ett sådant genomslag: Billie Jean Kings vinst räknades som en seger för hela kvinnorörelsen, och man kan undra vad som hade hänt om Riggs hade vunnit?
Hade det varit en viktoria för alla antifeminister? Hade kvinnorörelsen förpassats 20 år tillbaka i tiden?
Nej, knappast.
I backspegeln får nog matchen ses som det den var: en förlust för Bobby Riggs som också var medveten om detta faktum.
I slutet av "Könskriget" sa han något i stil med: "Ingen kommer att minnas att jag vann Wimbledon, alla kommer att minnas att 'det var han som fick spö av en tjej'".
