De odöda blir metaforer för våra konflikter

ANNONS
|

Otaliga filmer, serier och böcker har skildrat de friska, levande människornas kamp för överlevnad i en värld som drabbats av zombieapokalyps. Skräckgenren, där återuppståndna döda med tom blick och förruttnade kroppar hasar runt i jakt på något levande att sätta tänderna i, tycks inte minska i popularitet. Jag har själv med glädje följt Rick, Carol, Glenn och de andra överlevande i tv-serien ”The walking dead” i flera år. Där är kampen för att skapa trygghet och demokrati minst lika intressant att följa som bataljerna med de vandrande döda.

En annan välgjord zombieserie, som vänder upp och ner på hela konceptet, är BAFTA-vinnande brittiska ”In the flesh” som nu ligger på SVT Play. Här står inte bara levande människor i fokus, huvudpersonen är nämligen en före detta död. Unge Kieren Walker var en av de många som för några år sedan lämnade sina gravar och gick till attack mot de levande. Nu behandlas han, liksom tusentals andra, med mediciner och terapi för att åter kunna leva som en medveten individ i samhället.

ANNONS

Men att komma tillbaka är inte alldeles enkelt för Kieren, som redan i sitt första liv hade problem att passa in i den lilla staden. Nu har till och med hans egen syster anslutit sig till medborgargardet HVF, som med ytterst aggressiva metoder visar att de inte är öppna för zombieintegration. Dessutom lider Kieren av skuldkänslor och otäcka minnesbilder från tiden då han käkade människokött.

Som så ofta i moderna berättelser får det övernaturliga stå som metafor och kuliss för mänskliga känslor och problem. ”In the flesh” påminner tematiskt om franska ”Gengångare” och svenska robotdramat ”Äkta människor” (som tyvärr inte tycks få någon tredje säsong). Kierens själadödande isolation i de överbeskyddande föräldrarnas hem påminner om hur Camille mottogs efter sin återkomst i ”Gengångare”. Hatet mot och rädslan för det annorlunda och inte fullt mänskliga känns igen från ”Äkta människor”. Likaså går de utstöttas uppror mot förtryck och diskriminering igen i både ”In the flesh” och ”Äkta människor”.

Jag fäste mig direkt vid den svårmodige Kieren och hans splittrade familj. Serien blir snabbt både otäck och intressant, inte minst när en av medborgargardets mest råbarkade frontfigurer tvingas konfronteras med att hans son är en av de före detta döda. Tankarna går till rasism och främlingsfientlighet, men också till mansideal och kvävande normer. Och det är därför jag tycker om den här sortens serier och filmer: de vandrande liken är alltid en metafor för något annat och när samhället förändras brutalt dras frågor om livet och döden, rätt och fel, till sin spets.

ANNONS

Då kan man sjunka ner i soffan med en skål popcorn och en hjärna som går på högvarv.

ANNONS