Kvällens drottning. LaGaylia Frazier var ensam om att kunna göra Whitney Houston-låtarna rättvisa när Rhapsody in rock stannade till vid Varbergs fästning. Hon var kvällens stora stjärna.
Kvällens drottning. LaGaylia Frazier var ensam om att kunna göra Whitney Houston-låtarna rättvisa när Rhapsody in rock stannade till vid Varbergs fästning. Hon var kvällens stora stjärna.

Robert Wells | Rhapsody in rock

Den som trodde att Michael Bolton skulle vara årets stora stjärna på Rhapsody in rock i Varberg fick fel. Kvällens starkaste minnen blev LaGaylia Frazier och ljudproblemen.

ANNONS
|

Robert Wells sommarpremiär får en mardrömsstart. Först dör flygelns ljud och sedan går strömmen två gånger under andra låten.

”Ni får kolla på mitt hår istället”, skojar Robban rutinerat.

Ljudkillarna från Scenteknik Kalmar sliter som djur, men strax före det showiga slutet av ”Hungarian dance no 5” går säkringarna igen.

För mig som hörde samma låtar i inledningen av Rhapsody in rock i Falkenberg förra året gör det inte så mycket (totalt återkommer 11 av 29 nummer i år).

Efter en ofrivillig paus körs ”Rhapsody in rock no 1” igen, men med Simon Jayson. Hans rapversionen om årets sångare hade räckt.

ANNONS

Ljudet är svajigt och ibland vasst när Maria Wells sjunger loungejazz och sedan jumpblues med The Vocalettes. Först efter den humoristiska ”The typwriter”, med Christer Ferngren på skrivmaskin(!), kommer det verkliga lyftet.

En show som till stor del bygger på covers kräver sångare som har något extra. Och det har LaGaylia Frazier i ”Johnny B. Goode”, som inleds lugnt och känsligt till Roberts komp.

När Wells duktige elev David Carbe hjälper till i två Charlie Norman-nummer blir det lite väl tjockt med boogiepiano till den redan maffiga orkestern.

Innan den rätt svaga första akten avslutas av med ”Let me entertain you” sjunger Wiktoria Johansson sin stressade Mello-låt ”Save me” och Michael Bolton balladen ”When a man loves a woman”.

Den 63-årige amerikanen fraserar snyggt och har en skön heshet, men hans röst är nasal på ett sätt som gör att den låter instängd och platt. Det hörs ännu tydligare mot slutet, efter två egna låtar.

”How can we be lovers” blir stel och skrikig i stället för rockig och i ”How am I supposed to live without you” sjunger Maria Wells fint, men hörs knappt i duettpartierna.

ANNONS

”The prayer” är nog tänkt som en storslagen avslutning, men är obalanserad eftersom LaGaylia springer i åttor kring Michael Bolton.

Han är ju ingen operatenor och kämpar både med sitt begränsade röstregister och med den italienska texten som Andrea Bocelli av naturliga skäl har lättare för i sina duetter med Céline Dion.

Wiktoria tar för sig med Bolton i ”Ain’t no mountain high enough”, men är lika långt ifrån det souliga originalet där som i funkiga ”Baby love” och som när Maria Wells tolkar Whitney Houston.

Bästa hyllningen står – återigen – LaGaylia för, i en ”Purple rain” komplett med ett gitarrsolo av Lasse Wikström helt i Prince anda.

Johan Boding sköter sig som väntat med den äran i Queen-låtarna och hade gärna fått ta hand om sången i ”Rockin’ all over the world” i stället för Robert Wells.

Konceptets skapare, som firar 30 år som artist, är som bäst när han får lira på flygeln – exempelvis Franz Liszt, efter att ha tackat barndomens sommarföräldrar Greta och Karl-Erik i Veddige och Bua.

Den tåliga publiken klarar ett par mindre regnskurar och klappar lydigt i takt när Robban tigger om det. Sonen Oscar Wells dansgrupp är ett nytillskott som piggar upp i all enkelhet, men som helhet saknas överraskningar.

ANNONS

Årets Rhapsody in rock känns som en lillasyster till Diggiloo, inte bara för att det lär komma större publik än 2 600 personer till Södra fästningshörnan på onsdag (3/8).

Det lär ju även bli många fler popstjärnor på scen, komiska avbrott av Per Andersson, och ett proffsigare arrangemang med bättre avspärrningar och en scen vänd åt andra hållet som minskar antalet snyltande åskådare utan biljett.

ANNONS