Tvära kast i hoppfull show med Gardell

ANNONS
|

Mjölkpaketet, elefantbyxorna, resväskan, guldvingarna. De välkända symbolerna och rekvisitan från Jonas Gardells tidigare föreställningar fyller scenen i den nya showen "30 år tillsammans". Titeln syftar på förhållandet med livskamraten Mark Levengood såväl som debuten för Gardells sceneri och författarskap. En 30 år lång kärlekshistoria tillika karriär som det ska bjudas på många minnen ur under lördagkvällens föreställning.

Jonas Gardell kan slänga sig med titlar som författare, homorättskämpe, teologie hedersdoktor och familjefar. Med filmen och senare musikalen "Livet är en schlager" blev han folkkär och med bokserien "Torka aldrig tårar utan handskar" tog han ett stort kliv in i kulturens finrum. Trots det överger han aldrig humorvärlden och det burdusa och galna scenspråk han gjort sig känd för från början. Gardell har alltid varit en envis balanskonstnär på gränsen mellan bottenlös ångest och hejdlöst clowneri, politiskt allvar och barnsliga snuskskämt.

ANNONS

Även i kväll på Halmstads teater blir det så tvära kast mellan humor och allvar att publiken skulle behöva säkerhetsbälte. Ena stunden går det i 120 och nästa stund är det tvärbroms och tystnad med paus för reflektion. Ibland blir det till och med en effektfull frontalkrock, som när Gardell ackompanjerar sin klassiska ballad "Aldrig ska jag sluta älska dig" på kitchig el-cittra i otakt. Samtidigt visar bildskärmen i bakgrunden en gammal tidningsartikel om en för dåtidens läsare okänd sjukdom som drabbade homosexuella män.

Det är politiskt laddat förstås, som alltid med Jonas Gardell. Som i det lakoniska konstaterandet att när Mark och Jonas äntligen fick laglig rätt att gifta sig kunde de samtidigt fira silverbröllop i antal år tillsammans. I kontrast till stora gester och grimaser kan Gardell också hemfalla åt teatraliskt överspel. Men överlag innehåller "30 år tillsammans" betydligt mer glädje än sorg, mer kamplust än rädsla. Budskapet som vi får med oss är allt annat än sentimentalt, det handlar om att världen faktiskt har blivit bättre att leva i på de här åren. Men också att kampen för människors rättigheter ständigt måste fortsätta, i båda ljusa och mörka tider. En hoppfull tankeställare men också en uppmaning till publiken att våga agera och ta ställning för oss själva och varandra.

ANNONS
ANNONS