Hög nivå. Mariette Lindsteins sekttrilogi slutar på topp, enligt HP:s recensent.
Hög nivå. Mariette Lindsteins sekttrilogi slutar på topp, enligt HP:s recensent.

Sektens barn är otäckt bra

ANNONS
|

Med Sektens barn avslutar Mariette Lindstein sin trilogi om sekten ViaTerra. Som titeln antyder handlar det den här gången om barnen som uppfostras i sekten. Det har gått femton år sedan händelserna i den förra boken. Sofia Bauman driver ett härbärge för unga människor som hoppat av från sekter och Franz Oswald, hennes ärkefiende, verkar som uppslukad av jorden.

Sedan han kom ut ur fängelset har han inte synts till, men efter en skoningslös storm som bland annat jämnar härbärget med marken träder han fram och förkunnar sitt budskap om hur han ska kunna rädda världen.

ANNONS

Hans miljöengagemang och vänliga framtoning imponerar på de flesta som inte träffat honom tidigare. Sofia däremot svär på att aldrig mer ha med honom att göra; något som visar sig lättare sagt än gjort. Snart korsas deras vägar än en gång och den sista striden går inte att undvika.

De två tidigare titlarna i serien, Sekten på Dimön och Sekten som återuppstod, har varit intressanta men inte helt lyckats fånga mig, inte ens som spänningslitteratur. Med Sektens barn har författaren till slut lyckats slå hål på min tvekan.

När barnens historia får komma i centrum blir det både otäckt och mycket bra. Jag har läst ”Bortom tron”, Jenna Miscavige Hills skakande skildring om sin uppväxt inom scientologin och sällan varit så upprörd.

Frank Oswalds två söner, Vic och Thor, uppfostras enligt hans teser tillsammans med andra sektmedlemmars barn, med mycket piska och ett minimum av uppmuntran, till lydiga soldater.

Även Sofia och Benjamin har barn, den frihetstörstande femtonåriga dottern Julia som avskyr den lilla håla familjen bosatt sig i och vars enda ljuspunkt är Matt, en lärarassistent som hon fått ögonen på.

Sektens barn är otroligt spännande, med en handling som aldrig står stilla. Trots att berättelsen inte är karaktärsdriven kommer man nära både Julia, som jag omväxlande vill skaka förnuft i och hålla om, och Thor, den av sönerna som oftast är en besvikelse för sin far. De vuxna är svårare att greppa, och också mer ointressanta.

ANNONS

Att sluta på topp är aldrig fel. Det är precis vad Mariette Lindstein gör när hon nu lämnar ViaTerra och går vidare till andra romanprojekt.

ANNONS