2017 års upplaga av Halmstadrevyn heter Avspärrat och temat etableras direkt när tombolan rullas in på scen och vi får veta att ett antal viktiga beslut om trafik och stadsplanering ska fattas. Men självklart inte baseratpå forskning och fakta. Nej då, här är det slumpen som styr och innan de galet triggade herrarna är klara har Halmstad begåvats med ett obevakat övergångsställe på E6 och en dubbelfilig rondell Galgberget. Dessutom har vi fått två nya statyer av det som tidigare varit en: Europa har hamnat på Eurostop medan tjuren får tjusa folk på Flygstaden.
Sen pågår det, rappt och raskt i timmarna två (med en paus mellan de båda akterna). Övergångarna mellan sketcherna är blixtsnabba, det är inte en död sekund. Sång, musik, dans och traditionella talnummer varvas och omfattar det mesta och de flesta som låtit tala om sig i Halmstad, Sverige och världen under 2016: Brexit, Trump, Bob Dylan, Aida, Pokémon Go och såklart Rajko och hans korvvagn. Samt - icke att förglömma – den lilla hämndfisen i Laholm som Hallandsposten rapporterade om och som blev en världsnyhet.
Totalt bjuder Halmstadrevyn på 31 nummer och av dem är många fullkomligt lysande, framför allt de som bygger på en egen originell idé som håller hela vägen. Som Pokémon Go Away, där två bäbisar stöter ihop i en park och pratar om hur eländigt det är att vara bihang till Pokémonbesatta föräldrar. Barnen hänger i bärselar och den ena har ännu inte lärt sig gå "jag kommer ju aldrig ner på golvet". Den andra blev häromkvällen väckt klockan "evla" för att hans pappa hade hört att det fanns ett nytt monster nere i Oceanhamnen. Då och då tystnar de ofrivilligt, eftersom föräldern trycker in nappen eller tvångsmatar dem med banan. Riktigt, riktigt bra!
En stor bedrift står Thomas Arnoldsson för i sketchen Less is Mohr. Det är han som har skrivit manus och det är också han som framför texten, en familjehistoria där det gäller att hålla tankarna i styr och tungan rätt i mun.
Avspärrat bjuder också på ett antal nummer som fångar ett välkänt fenomen, exempelvis bonusfamiljens omöjliga semesterplanering ( (Stjärnfamiljen), självgoda idrottsföräldrar (Fotbollsmammorna), den svenska kränktheten (Kränkt, var det här!) och vardagsstressen där ännu en bortglömd kod kan förstöra en hel dag (Grannyra). De numren är underhållande och väl genomförda, men mer traditionella; vi har sett/hört det förut.
Sen finns det ett fåtal nummer som inte håller hela vägen, där poängen antingen uteblir eller så blir det utdraget med för många omtag, men inte heller där finns något att klaga på vad gäller skådespeleriet utan det är snarare en manusfråga.
Generellt kan sången ibland brista en aning (och det gäller framför allt de manliga rösterna) och danspartierna är inte supersynkade. Men det som saknas där hämtar Halmstadrevyn hem i den totala scennärvaron och spelglädjen – det känns faktiskt som att ensemblen har lika roligt som publiken.
På plussidan finns kostymerna som är både snygga och smarta (Trumps amerikanska damer är rasande raffiga och vem som är vem bland de uttjänta sedelfigurerna som har fått betala i hela sitt liv går inte att ta miste på), ett snillrikt sätt att använda den digitala tekniken som gör att den verkligen tillför något (inte minst i ett nummer som Less is Mohr) och orkestern Kvartiåtta, som proffsigt men liksom obemärkt håller ihop hela föreställningen uppe på sitt podium (som dock ligger lite farligt nära himlen och alla de konflikter som kan uppstå där, Gud har inte alltid full koll…).
Det finns också mycket annat som ger "det lilla extra" i Avspärrat, som teckentolken Therese i Allsång på gränsen. Utan hennes makalösa kroppsspråk hade de ganska grova snuskigheterna som slinker ur munnen på den ene av allsångsledarna riskerat att bara bli grovt – nu blir det väldigt kul. Eller som när bibliotekarien i Försvinn ur min åsikt (för övrigt ett av de där lysande numren) skickar enfint paketerad klackspark till Falkenbergsrevyn.
Efter lördagens premiär väntar nu ytterligare 13 föreställningar av Avspärrat och någonting säger mig att det här gänget kommer att tuta och köra i samma hysteriska tempo ända fram till sista kvällen den 4 mars.
Gänget bakom Halmstadrevyn och Avspärrat
Regi: Björn Holmgren
Regiassistent: Maja Danielsson
På scen: Thomas Arnoldsson, Jonas Eliasson, Anna-Lena Gustavsson, Jessica Larsson, Niklas Nilsson, Cina Nyberg, Morgan Rubensson, Anna Svensson och Torbjörn Torkelsson.
Orkester och arrangemang: Xerxes Andrén (trummor/sång), Oscar Pahlm (bas/sång), Adam Sass (piano/sång) och Lukas Wikström (gitarr/sång).
Sångpedagog och körarrangemang: Karin Croné.
Ljus: Jan Nilsson.
Ljud: Sebastian Björding och Andreas Wahlman.
Kostym: Karolina Witt (sömmerska), samt Anne Witt och Eva Öhlin.
Manus: Thomas Arnoldsson, Jonas Eliasson, Martin Extor, Gustaf Jönsson, Sami Malmros, Niklas Nilsson, Cina Nyberg, Morgan Rubensson, Elisabeth Salo Olsson, Anna Svensson, Stina Tallefors, Janni Trenkle, Martin Tärnberg, Torbjörn Torkelsson, Hanna Westman och Lukas Wikström.
Koreograf: Gustaf Jönsson.
Dekor och rekvisita: Jessica Ahl, Magnus Ahl, Fredrik Albinsson, Marie Albinsson, Mats Andreasson, Anna Florén, Lena Larsson, Eva Olsson och Petra Rubensson.
