På Teckningsmuseet i Laholm illustrerar Mattias Bäcklin i senvinterns utställning med den fyndiga titeln ”Fågelstreck” att han mycket riktigt kan teckna fåglar, men också att hans natursyn är dubbeltydig. Korrekta naturiakttagelser blandas med bisarra element och kryddas med surreella övertoner.
Det hela började när Uppsalagrabben Mattias var i åttaårsåldern och föräldrarna satte upp en fågelplansch över hans säng. En väggprydnad för de flesta. För Mattias blev det kärlek vid första ögonkastet. Han fick pippi på fåglar.
En sten var satt i rullning. Han lärde sig namnen på planschens alla fåglar, han begav sig ut på fågelexkursioner i naturen och beskrev sina upplevelser i ord och bild. Uppväxtårens fickpengar gick till fågelböcker och under vintrarna till fågelmat.
På nära håll kunde han studera inte bara fåglarnas utseenden och beteendemönster utan också ta del av den ”grymhet” som är en del av naturens kretslopp: kampen om de läckraste fröna och sparvhökens raid mot fågelbordet med finkarna som hjälplöst kastades åt sidan, träffade fönstren, skadades – och vårdades till döds av honom själv.
Tidigt lärde han sig att naturen är tveeggad och den insikten förde han med sig till Stockholm, där hans konstnärliga talanger finslipades vid Konsthögskolan.
Bäcklin hade kunnat bli en fågelillustratör av rang men det var inte nog. Den tillvarons bisarrt humoristiska och surreella dimension som han redan tidigt förnummit smyger sig in i flertalet av de knappt 30 större och mindre verk som han nu visar. Ett förtäckt hot anas i skildringen av slagugglornas ljudlösa vingslag där de med lysande ögon färdas över en nattligt övergiven lekpark.
”Kamikazefåglar” störtar ner mot ett fält med blommande tulpaner, som missiler eller som offer för en katastrof. I ”Talgbollar i Vargaland” syns inga vargar men väl blåmesar och en dinosaurus som klampar fram på väg mot en skidlift och kringströvande renar.
Urtid, nutid. Stort, smått – perspektivförskjutningar i teatraliska spel som lämnar fåglarna oberörda. När fröautomaten är fylld struntar de i resten. Varför bry sig om höghusen som smyger sig allt närmare eller om polisbilen i miniformat?
Fåglarna lever sitt eget liv. De har sina glädjeämnen: rovfågeln som upptäcker den obevakade grillen med en köttbit på risten och ormen som ringlar fram över en snaggad gräsmatta. Och de har sina bekymmer: jaktfalken på rymmen som ingenting kan se. Småfåglarna som på vinterkala grenar stretar mot vinden. En mumsbit som försvinner, en smygande katt.
Den bisarra tonen stegras ytterligare i skildringarna av ”Meshök”, ”Talgörn”, ”Domfalk” – helt nya arter i Vår Herres hage. De senare är i mina ögon inte helt lyckade. Mattias Bäcklin behöver inte ta till denna form av helt orimliga ornitologiska gatukorsningar. Hans styrka ligger i stället på att mer eller mindre sublimt skildra det förtäckta hotet, kretsloppet och människornas aningslösa framfart där fåglarna blir offer men också hjälps till överlevnad – av fröautomater och talgbollar.
Mattias Bäcklins utställning kompletteras med ett roande och mycket sevärt urval av museets egen samling av fågelteckningar. Dessutom visar Keramikmuseet på bottenvåningen utställningen ”Med näbbar och klor” – fågelrelaterad Laholmskeramik från kommunens samling.
