Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

David Lagercrantz. Bild: Cato Lein
David Lagercrantz. Bild: Cato Lein

Onaturliga dialoger den svaga punkten

Litteratur

David Lagercrantz
Mannen som sökte sin skugga

(Norstedts)
 

När fjärde boken i Millennium-serien, Det som inte dödar oss, släpptes för två år sedan var det en nästan osannolik hajp. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara samma hallå när nummer fem, Mannen som sökte sin skugga, var redo att möta världen. Men enligt författaren själv, David Lagercrantz, är intresset om möjligt ännu större den här gången.

Det är anledningen till att jag för att kunna recensera boken när den är nyutkommen (den släpptes i torsdags) blev tvungen att lyssna till ljudboken. Recensionsboken låg nämligen inte i postlådan vare sig i torsdags eller i fredags.

Att lyssna är inte, enligt min mening, optimalt när man vill tillgodogöra sig innehållet i en bok, men somliga böcker lämpar sig trots allt bättre än andra. Mannen som sökte sin skugga är en bok där språket inte har annan funktion än att föra berättelsen framåt, och med Stefan Sauk som uppläsare och gestaltare av de olika rösterna fungerade det så pass bra att jag knappt ens hann bli hjärntrött under de 13 timmar boken varade.

Lisbeth Salander sitter i fängelse efter händelserna i förra boken. Hon ägnar sig åt avancerade matematiska beräkningar samtidigt som hon försöker hålla koll på en ung flicka från Bangladesh som är utsatt för hot och trakasserier av en skräckinjagande medfånge. 
Mikael Blomkvist har tänkt ta lite ledigt, efter att ha jobbat hårt med senaste numret av Millennium. Det är sommar i Stockholm och en värmebölja är på väg. Men i vanlig ordning händer någonting som får Blomkvist att lägga planerna på ledighet åt sidan och börja gräva i en ny historia. Den har med Salander och hennes bakgrund att göra. Men den handlar inte enbart om henne utan är betydligt större.

Arv och miljö, är huvudspåret i den här romanen. Hur pass stor betydelse har miljön för vem vi blir? Hur viktigt är vårt ursprung? 

David Lagercrantz har börjat göra Millennium till sitt eget universum. Han lämnar Salander och Blomkvist i stort sett orörda och utvidgar i stället historierna med personer som får ta minst lika stor plats i berättelserna. Den här gången är det framför allt Leo Mannheimer, delägare i Alfred Ögrens fondkommissionär, vars historia på något sätt hänger ihop med Lisbeth Salanders bakgrund, som upptar författarens intresse. Men det finns också andra teman i boken. Hederskultur och hedersvåld, alternativa fakta, den så kallade marknadens inverkan på börsen. Och lite jazz à la Django Reinhardt.

Ibland blir det för mycket av föreläsning och då dras det annars skapligt rappa tempot ner. Ibland irriterar jag mig på de ändlösa dialogerna genom vilka vi får ta del av flera av de viktiga skeendena. De känns så långt ifrån naturliga det går att komma. Över huvud taget är det mycket dialog i boken och inte speciellt mycket gestaltning.

Det blir aldrig riktigt spännande eftersom somligt som händer är förutsägbart. Men det är helt okej underhållning det halva dygn boken varar. Och det kan väl vara gott nog.

Litteratur
David Lagercrantz
Mannen som sökte sin skugga

(Norstedts)
 

MEST LÄST