Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

stefan
Aktuell med nysläpp. Stefan Spjut har bland annat jobbat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. 2008 debuterade han med Fiskarens garn.

Mycket förblir dunkelt i Stalpi

Litteratur

Stefan Spjut
Stalpi

Albert Bonniers Förlag

Stalpi är ett samiskt ord för varg, och varg- ar får man så det räcker och blir över i Stefan Spjuts spänningsroman Stalpi. Det är en uppföljare till Stallo (2012), där det var trollen som stod i centrum. Det som började med ett märkligt foto av en okänd varelse ridande på en björn, utvecklade sig till ett drama som hotade att kullkasta allt huvudpersonerna trodde vara sant.

I Stalpi, som utspelar sig tio år senare, vet vi redan från början att trollen är en realitet. Allt börjar med en varg som ska flyttas, men så snart den är infångad reses tvivel kring rovdjurets arttillhörighet och sedan går allt åt skogen. Transporten når aldrig sitt mål, en av veterinärerna går ett blodigt öde tillmötes och den andre är förändrad bortom igenkänning. Vart vargen tagit vägen vet ingen. Om det nu ens var en varg.

Samtidigt oroar Gudrun Myrén sig över sin dotter Susso, som efter sin förra konfrontation med trollen isolerat sig fullständigt. Det enda sällskap hon har är en urgammal ekorre, som naturligtvis inte ens är en riktig gnagare. Gudrun söker hjälp hos Sussos barndomskamrat Diana, men sätter igång ett händelseförlopp som kommer att skaka om allas liv.

De senaste åren har nordiska väsen seglat upp som en populär ingrediens i skräcklitteraturen. Sägner och gammal folktro blandas med realistiska skildringar av dagens samhälle, och Stalpi faller väl in i den traditionen.

Stalpi är på många sätt en mörkare och våldsammare roman än Stallo, trots att trollen inte är lika framträdande. De syns mest i djurhamn, från små gnagare till stora rovdjur. I fokus står i stället de människor som lever sida vid sida med trollen. De har skapat en sektliknande tillvaro där åldermännen styr och där en nära relation till trollen ger status. Här finns också folk med mer eller mindre trollblod i ådrorna. Det kan manifestera sig på olika sätt, en pälsklädd kloförsedd hand eller som några extra bröstvårtor.

Genomgående i Stalpi känns just människorna mer hotfulla än trollen själva, och ibland får jag en känsla av att det är människorna som tvingat sig på trollen och inte tvärtom.

Det är ett snårigt drama som spelas upp, med många trådar som ibland korsar varandra och ibland inte nuddar alls. Mycket förblir dunkelt och Stalpi håller inte heller samma tempo som Stallo. Det är lite för många transportsträckor, lite för mycket dialog som inte leder någonstans. Men berättelsen som helhet är fastare hållen, kanske för att det nu inte krävs lika många förklaringar.

Ändå är det en grym och fascinerande värld Stefan Spjut har skapat och jag är säker på att det kommer fler berättelser ur den i framtiden.

MEST LÄST