Karl XII, Bellman och Johan Jacob Anckarström. Personer ur svenskt 1600- och 1700-tal har blivit Ernst Brunners stora ämne. Nu kommer ännu en gigantisk biografi, denna gång om mystikern, religionsstiftaren och naturvetenskapsmannen Emmanuel Swedenborg. Kommande år utlovar förlaget även biografier om kompositören Johan Helmich Roman och Tobias Sergel. Brunner måtte stortrivas i arkiven.
Om Swedenborgbiografin kan sägas först som sist att den är lika tjock som den är detaljerad. Allting redovisas med Brunners lakoniska men helt osannolikt detaljbeskrivande stil som inte ägnar sig överdrivet mycket åt tolkning och stora översvepande perspektiv. Tur är väl det, kanske. Med tanke på att litteraturen om Swedenborg är oöverskådlig, och att han i sin egenskap av religionsstiftare av somliga anses oantastlig och immun mot världslig/ateistisk kritik.
Brunners levnadsbeskrivning går från år till år under föremålets 84-åriga levnad, med redovisande av både verk och verksamhet, både familjebakgrund (biskop Jesper Svedberg får även han en grundlig levnadsteckning) och vänskaps- och släktförhållanden.
Eftersom Swedenborg själv aldrig brydde sig mycket om den vardagliga världens sinnesintryck tycks Brunner kompensera detta genom helt osannolika kunskaper om hur hus och gator såg ut i de städer som Swedenborg mest vistades i: Stockholm, Amsterdam och London.
I detta ligger förstås en slags införstådd kritik, liksom i påståendet att Swedenborg aldrig gav något till tiggare, eftersom han ansåg att fattiga människor var fattiga på grund av lättja. Hur detta går ihop med att många swedenborgianer anser sin kyrkas upphovsman som filantrop är lite svårt att förstå.
Brunner säger sig vara ointresserad av psykologi, men för den som inte är beredd att köpa den religiösa tolkningen står det nog alldeles klart att Swedenborgs uppenbarelser och andesyner var ett resultat av fullt utvecklad schizofreni med megalomana drag.
Likaså innehåller Brunners redovisning av Swedenborgs vetenskapliga arbeten, till exempel inom mineralogi, en stark kritik: Swedenborg var i bästa fall en kompilator, i värsta fall en kopiator, en epigon och charlatan som aldrig sysslade med egen empirisk forskning.
Swedenborg läste och sög åt sig som en svamp allting från antika filosofer till upplysningstida vetenskapsmän. Men hans enda originella bidrag till världslitteraturen är de stolliga synerna om änglar och helveteskretsar, varsel och klärvoajans; de påfallande sjukligt erotiserade visionerna om andevärlden.
Så blir Brunners väldiga verk mest ett bidrag till kritiken mot swedenborgianismen, lång ifrån den helgonbiografi han själv säger sig ha velat skriva.
