Laila Biali inleder med att leka fram kristalliska toner vid flygeln och efter en stund börjar hon sjunga: "I came upon a child of God...".
Det är "Woodstock", Joni Mitchells 70-talspärla som är en hyllning till tidernas mest legendariska musikfestival. Sången blir samtidigt ett slags programförklaring för kvällen: den här kanadensiska artisten rör sig fritt mellan jazz och rock.
Det understryks av hennes andra nummer, en hymnliknande tolkning av Leonard Cohens "Show me the place".
– Vi vill framhålla "the great canadian songbook", säger Laila Biali och skrattar.
Det gör hon ofta, även i mer sorgliga sånger. Hon leker med tangenterna, dribblar i diskanten och frambringar gudomligt åskmuller i basen.
Hon töjer ut den ljusa, kraftfulla rösten och blandar kända låtar med egna kompositioner, i lyhört samspel med basisten George Koller och trummisen Fabio Ragnelli.
Det är en lysande konsert även om undertecknad, född med ett rockhjärta, gärna hade sett att hon sjöng några sånger rakt upp och ner – utan hisnande vokala utflykter.
Musiken blir dock mer personlig efter paus när Laila Biali bjuder på några sånger från sitt senaste album "House of many rooms".
Det handlar om hennes eget krossade hjärta i "Upside down", en tung låt med mäktiga riff som blir explosiv mot slutet. "You" från samma album har mera drag av kabaré och Laila Biali imiterar en såg.
Hon har ett brett register och den goda smaken att spara de bästa bitarna till sist. "I'll never smile again" är en ballad där den 36-åriga artisten lämnar sitt instrument och sjunger bländande vackert, till ett lågmält komp från kontrabas och, mot slutet, trummor.
Finalen blir en hit som vi annars kan höra i en helt annan version, på TV4 varje fredag. Laila Biali brukar låta sina lyssnare föreslå vilka sånger hon ska tolka, och en av dem har tidigare föreslagit "Let's dance".
Resultatet är snyggt, svängigt och helt suveränt, och efteråt kan vi alla dansa hem "under the moonlight, this serious moonlight".
