Litterär filosof. Karl Ove Knausgård fick sitt internationella genombrott med romansviten Min kamp. Numera är han bosatt i Skåne.
Litterär filosof. Karl Ove Knausgård fick sitt internationella genombrott med romansviten Min kamp. Numera är han bosatt i Skåne.

Knausgårds filosofi i både ord och bild

ANNONS
|

I sina båda tidigare årstidsböcker, ”Om Hösten” och ”Om Vintern”, har Karl-Ove Knausgård vänt sig till sin ofödda dotter. Nu är det vår och dottern är född, och författaren/pappan kan både iaktta hennes utveckling och tala till henne. Omhändertagandet av ett spädbarn, matning, blöjbyte och så vidare, spelar en väsentlig roll. Föräldraoron – är hon autistiskt därför att hon inte möter blick? – är igenkännlig.

Men Knausgård vore inte Knausgård om han inte också måste filosofera. Det där ihärdiga reflekterandet som väcker vissa läsares ohöljda beundran, medan andra börjar famla efter begrepp som ”pretentiös” och ”pekoral”. Som vanligt detaljbeskriver Knausgård allt i vardagen: föremål, göromål, tankar. Ibland når han en förhöjd stämning och sanning, ibland blir det repetitivt. Det sistnämnda är förstås en poäng: levandet är till stor del repetitivt.

ANNONS

Den filosofi som Knausgård försökt lägga fram i sina tidigare årstidsböcker går i korthet ut på att naturkrafterna, fysiken, existerar människan förutan; det ”vertikala” som ständigt pågår oföränderligt. Medan mänskliga relationer, det sociala, är horisontellt, utsatt för föränderlighet som tvingar människan att ständigt ”parera”.

Tilltalet till spädbarnet är fyllt av undringar om dennas omvärldsuppfattning, men också en lektion i faderns världsbild. Den verkar obotligt optimistisk, mörkret är bara fläckar i ljuset och förr eller senare kommer en vändning till det bättre. Familjen saknar inte mörker: den lilla flickans mor mår inte så bra psykiskt, och en ramhandling i boken är faderns och dotterns besök på sjukhuset. Ett självmordsförsök utgör en dramatisk, stegrad mittpunkt i boken.

Knausgård skriver mycket om den ovillkorliga kärlek en förälder hyser för ett barn; olik all annan kärlek. Men det är också uppenbart att han älskar landskapet på Österlen, att döma av hur lyriskt han beskriver det.

Om Våren har illustrerats av bildkonstnären Anna Bjerger. Hon sparar inte precis på oljefärgen, och hennes penselföring är muskulös. Det är mycket fint i naturstudierna, men i porträtten, av författaren och hans dotter, blir stilen besläktad med den pekoralkänslighet som också texten som sagt snuddar vid.

ANNONS
ANNONS