Katalog över brister hos människan

ANNONS
|

Ångest är min arvedel, skrev Pär Lagerkvist. Ångesten har alltid varit min följeslagare, skriver Halmstadpoeten Vincent Pålsson. Kanske finns det fler likheter.

Pålsson skriver ordrikt, med expressionistens känsla för höga svängar och stora bildmässiga perspektiv på känslosamhetens kosmiska anspråk. Han rimmar flitigt, inne i sina verser, som inte är grafiskt bundna i särdelade rader men som ändå har en taktfast rytm. Fallerande – krackelerande, boning – försoning: rimorden är oregelbundna men markerar ändå dikternas tema.

Det är ”inte poesi som jag språkar, det är ångesten som vädrar sig”. Trots ångestbundenheten försäkrar diktjaget att han tar livet på lek numera, men att han också måste lära sig ta tag i allvaret: ”konflikten att vara mig själv”. Den var väl den konflikten som även Lagerkvist brottades med.

ANNONS

Pålsson skriver centrallyrisk bekännelsedikt, det är genom pennan själens ”skrik kommer ut”. Han vill visa sig naken, och den som inte vill titta visar han på utgången. Boken blir en katalog över mänskliga brister, men har också kaxig attityd, med obändig tro på att ta sig upp och vidare. En personlig tragedi skymtar återkommande genom alltsammans.

När Pålsson inte oförtrutet proklamerar sina inre och yttre visioner och program blir det betydligt intressantare, som i dikten om Oskarström, ”en bygd jag inte tycker om”, där man anar den smärtsamma erfarenheten av att betraktas som avvikare på en liten och inskränkt ort.

Men på sammanlagt över 200 sidor blir Pålssons enorma, osovrade språkenergi för mycket. Begränsning är också en konst.

ANNONS