Sorg, och sorgebearbetning är temat för flera aktuella filmer just nu inklusive Arrival, Jackie och Manchester by the sea. I det här fallet är det Howard (Will Smith), den omtyckte grundaren till en framgångsrik reklambyrå, som inte kan komma över sin sexåriga dotters död.
Efter ett sabbatsår är han fortfarande lika emotionellt avstängd och bortkopplad från vardagen. Hans närmaste kollegor på byrån, Whit (Norton) och Claire (Winslet), är mer än oroliga och bestämmer sig för att ta till drastiska åtgärder för att få Howard att kvickna till. Eller, om inte det går, få honom omyndigförklarad så att de själva kan fatta avgörande beslut om byråns framtid.
En privatdetektiv anlitas som luskar reda på att Howard skriver brev till Kärleken, Döden och Tiden – de tre ledord han filosoferade kring redan då han startade byrån. Kollegorna bestämmer sig för att hyra in tre teaterskådespelare med uppdrag att gestalta dessa livets tre nyckelbegrepp, och konfrontera Howard.
Keira Knightleys Amy gör Kärleken med viss tvekan. Döden blir en paradroll för Helen Mirrens självupptagna Birgitte och Tiden spelas kaxigt av Jacob Latimore som skejtaren Raffi.
Lånen från filmklassiker som Livet är underbart och Andarnas natt är uppenbara, men Skönheten i allt fastnar trots sin exceptionellt kändistäta och kapabla ensemble mest i ett roligt tankeexperiment som aldrig utvecklas.
Regissören David Frenkel och manusförfattaren Allan Loeb fördrar improvisationsteater framför subtil gestaltning. Den behjärtansvärda berättelsen segar sig fram mot sitt alldeles på tok för sentimentala slut.
