Problematisk. Fredrik Ekelund når stora höjder i sin senaste roman, men HP:s recensent hade helst sluppit polishjältarna.
Problematisk. Fredrik Ekelund når stora höjder i sin senaste roman, men HP:s recensent hade helst sluppit polishjältarna.

Deckarna borde ha utelämnats

ANNONS
|

2006 hamnade Malmöförfattaren Fredrik Ekelund i hetluften, när han hävdade att etniska svenskar diskrimineras i hans hemstad. Anklagelserna om rasism blev inte mindre när Ekelund 2012 upprepade sin syn på mångkulturalism och integration.

Kanske är det erfarenheterna av debatterna och angreppen som fått Ekelund att skriva romanen ”Natten undrar vem jag är”, som har en irakisk flyktingfamilj som huvudpersoner. Eller rättare sagt: det är pappan i familjen som är huvudperson. En före detta irakisk kommunist som flytt sedan familjens dotter dödats av islamistisk terror under USA-ockupationens kaos.

Mannen, kallad Omar Ibn Khaled, grubblar över maktlöshet och existentialism, över hur människor alltid hamnar i hopplöst underläge när stora makter strider. Han läser den palestinske poeten Adonis, och försöker finna sig i tillvaron som närbutiksföreståndare i en Malmöförort.

ANNONS

Som medveten spegelbild har Ekelund skapat romanens andra huvudfigur, den humanistiskt inriktade medelklassakademikern Tomas Jonzon, som bor granne med Omars närbutik, men i ett villaområde, segregerat från invandrarnas miljonprogramsområde. Kring dessa båda, eller snarare deras respektive barn, väver Ekelund ett händelseförlopp som utmynnar i fasansfulla tragedier för alla inblandade.

Syftet är att gestalta konsekvenserna av utanförskap, gangsterkultur, vapenvåld och etnisk segregation, och här kan Ekelund nå resultat som påminner om hans bästa stunder som författare. Den enda invändningen är att han ibland kan framstå som lite väl allvetande i sin roll som allvetande berättare.

Men romanens största problem är att Ekelund också tar med sina polishjältar från sitt deckarförfattarskap, Hjalmar Lindström och Monica Gren. När tragedierna slår till utformas romanen som en deckare, vilket inte alls går ihop med den politiska, sociala och psykologiska realismen i skildringen av de båda familjerna. Varken stilens tonfall eller ”deckargåtans” lösning kan bära upp eller göra rättvisa åt tragedins fruktansvärda tyngd. Fredrik Ekelund har säkert haft de bästa ambitioner att skildra Malmö i stadens hela komplexitet. Men han borde lämnat deckarparet hemma.

ANNONS