Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

jersild
Kan sin sak. Att P C Jersild själv är läkare ger ”en förkrossande auktoritet åt berättelsen”, tycker vår recensent om Tivoli, som utspelar sig på ett äldreboende – 20 år fram i tiden.

Briljanta uppslag om vård i framtid

Litteratur

P C Jersild
Tivoli

Bonniers

I sin nya roman Tivoli berättar P C Jersild om ett exklusivt äldreboende som han flyttat 20 år framåt i tiden och lagt på Djurgården. Tekniken har tagit ytterligare ett par språng och den finns på många sätt med i vården av gästerna och möjliggör den fullservice de betalar dyrt för.

Vi läser alltså Tivoli med en fot i dagens diskussioner om välfärden och med den andra i en framtida teknik. Här firar Jersilds uppfinningsrikedom triumfer.

Fönstren i rummen har exempelvis ersatts med skärmar så att de boende själva kan beställa den utsikt de vill ha. Man kan byta ut skådespelarna i klassiska filmer när de visas på teve eller spela med själv. Robotar fungerar som mobila hjärtstartare. Den som vill får skaka hand med Hitler på en annorlunda utställning. De boende kan skaffa sig en livförsäkring med hundraårsgaranti, och så vidare.

Bröderna Tobbe och Micke har köpt en av de dyrare lägenheterna i huset. Tobbe är omkring 85 men ständigt upptagen av projekt och snurriga idéer, rastlös som ett barn. Micke är fem år yngre, omhändertagande och förtänksam.

Också en handfull andra personer förekommer då och då: en ensam kvinna som lever upp när hon får bo ihop med en programmerad robot, husängeln Bosse som löser alla praktiska problem, en chefsläkare som står på gästernas sida men manövreras bort och en liten grupp levnadsglada kvinnor som läser böcker, dansar och dricker vin ihop.

Bröderna syns mer mot slutet av historien. Men figurerna blir ändå inte riktigt levande, tycker jag, förmodligen för att vi inte får möta dem tillräckligt ofta och under mer ordnade former.

Tivoli innehåller nämligen åttio olika småkapitel som berättar om husets bakgrund och drift, om de som bor där och problemen de möter. Uppslagen i Jersilds böcker är ju alltid briljanta men här behåller de ändå i någon mening skissens form.

Jersild har förvandlat sina tusen uppslag till en krönika om Nordic Eye, som äldreboendet heter. Men det finns egentligen inte någon traditionell handling, ingen intrig eller andra ledstänger för läsaren. Här är det mesta bredd.

Fokus flyttas ständigt och vi hör i stort sett samma stämma vem det än är som berättar. Och det är ungefär samma ton också i samtal, dialoger, föreläsningar och muntliga referat. Till saken hör väl också att Jersild låter rösterna blandas och skiktas eller glider in i varandra. Romanen handlar ytterst om hur kapitalstarka intressen och kinesiska penningmatadorer tar hem stora pengar på exklusiv vård. Ingen av de där herrarna skymtar. Men när vinstflödet minskar, ja då skärs verksamheter ner eller avvecklas. Så till vida möter vi, som alltid när det gäller Jersild, ett ämne som ligger i tiden.

Det märks, nästan på varje sida, att han själv är läkare och det ger en förkrossande auktoritet åt berättelsen. Det medicinska sticker inte i ögonen men Tivoli skulle förmodligen fungera utmärkt som kursbok för ”vårdstudenter”.

I sina bästa stunder är Tivoli storstilad underhållning men det är förstås fel att läsa boken bara utifrån sådana utgångspunkter. Den varnar ju för tillståndet i vår kommande sköna, nya värld.

MEST LÄST