Shakespeares ”Rikard III” brukar spelas avkortad upplyser uppslagsverket. Tacka för det, pjäsen är Shakespeares längsta efter ”Hamlet” och rollistan upptar över 50 namn. Inklusive stumma roller och spöken (!).
Att göra den som enmansföreställning måste höra till undantagen. Men Özz Nûjen fixar det i sin Riksteaterproduktion, troligen med rätt stor hjälp av Dramatens dramaturg Magnus Florin, som har kortat texten, och Björn Granath som regisserat.
Kung Rikard vänder sig direkt till publiken redan i originalet, för att vinna dess godkännande för sin skrupelfria mordodyssé.
Stå upp-komikern Nûjen kommunicerar förstås också direkt med publikent, i en prolog – även efter paus – som vill koppla Rikard till Trump och nutida politik.
Nûjen är inte först med detta. Minns Richard Loncraines filmversion från 1995, där Rikard är fascistisk führer. Det är det tysta medgivandet som möjliggör tyranner, säger Nûjen uppfordrande till publiken.
Föreställningen kallas uttryckligen commedia, men är knappast byggd på improvisation och stående skämt.
De mest tydligt komiska inslagen är Nûjens ansiktsmimik: när han ska gestalta Rikards hycklande karaktär använder han alla kända ansiktsmuskler. Och några hittills okända. Ibland blir Rikard mera burlesk än grotesk.
När lorderna ska övertalas att utse Rikard till kung spelar Nûjen dialog med sig själv på ett lysande och roligt sätt.
De unga prinsarnas orddrabbning med Rikard (två roller kortade till en) visar också hur Nûjen förmår låta två helt olika karaktärer mötas i sin egen kropp.
Rollbytena går snabbt och smidigt, även om styckets övriga roller förstås inte blir så utmejslade som huvudpersonen.
Nûjen markerar olika roller med symboliska handgester. Rikards vänsterarm är stel. Buckingham, ett diktaturens kreatur, vrider sina händer undergivet och insmickrande.
Aningen orytmiskt blir det ibland, och slutscenernas storslaget tragiska dramatik går så snabbt att de inte riktigt sjunker in.
Den dynastiska kampen och Rikards självhävdelsebegär blir reducerade till en slirigt, amoralisk gangsterboss begär efter makt för maktens egen skull.
Men det är trots små invändningar ett enastående kraftprov att genomföra detta tunga stycke så pass lätt och ändå med eftertryck.
Lite ironiskt är det förstås att den riktige Rikard förmodligen inte var fullt så blodtörstig som Shakespeare och andra gjorde honom.
Tudorätten – Shakespeares uppdragsgivare – ville att denne den siste Plantagenetkungen skulle framställas som ett monster. Det var desinformation, fake news, redan på den tiden.
Han var inte ens puckelryggig, som fyndet av hans skelett visade för några år sedan. Han hade skolios. Men sönderhackad i slaget vid Bosworth Field, det blev han verkligen.
Så brukar makthunger sluta.
Teaterrecension
Özz Nûjen
”Rikard III” av William Shakespeare
Manusbearbetning: Magnus Florin.
Regi: Björn Granath. Scenografi och kostym: Ann-Margret Fyregård.
Teater Halland, Varberg den 15/1 (även på Kulturhuset i Halmstad i morgon tisdag)
