Enligt affischerna är det slutsålt för kvällens föreställning med Emil Jensen. Och visst är lokalen i Kulturhuset full med folk. Inte många stolar står tomma. Ändå önskar man att det kunde rymmas ännu fler där inne, att alla kunde få vara med.
Det är synd att missa Emil Jensens känslostarka kompott av skruvade rim, upplyftande klokskap och hjärtkramande musik.
På scenen ryms cello, trumset, piano, ett helt gäng gitarrer, en såg och en fiol. Därtill Emil och hans tre medmusikanter. Och så framträdandet - på två timmar får man plats med allt från sabeltandade tigrar till mentalsjukhus. Ingenting är förutsägbart, och ingenting är onödigt.
Första låten är nya "Lite väl John och Yoko". Här går nostalgin hand i hand med en svalt humoristisk självdistans. Och, såklart, ordvrängandet: "Det här är en dröm för mig men för dig är det bara på riktigt".
Att vända på ord och begrepp för att hitta nya infallsvinklar, och i viss mån få verkligheten att framstå i absurd dager, är Emil Jensens specialitet. Hans sinne för ordlekar torde göra Robert Broberg avundsjuk. Orden far ut, och fastnar i publiken som små kardborrar; somliga sätter sig i tankarna, andra i hjärtat eller i mungipan.
Bandet behöver inte gömma sig i skuggorna; Emil presenterar medlemmarna noggrant, två gånger till och med. Och även om han för det mesta har blicken ut mot publiken, så utbyter de andra musikerna varma leenden, något som får kvartetten att framstå som lika tajt som en ärligt menad kram.
Den som anklagar musikern för att vara pretentiös, får ett varmt leende till svar. "Jag vill skapa ett pretto-ghetto" säger killen som hellre är pretentiös än likgiltig.
Låten "Inte vackrast i världen" sammanfattar budskapet, i synnerhet textraden "ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa". För i Emil Jensens sällskap rymmer skrattet alltid en liten sorg, och sorgen alltid en strimma hopp.
Musiken är finstämd med en djup ton av melankoli och med gripande texter. En jazzig version av "På rymmen från flykten" får håret att resa sig på armarna. Lite för tungt kunde det bli, om inte Emil bröt av med sina unika upptåg.
Som när han låter publiken klappa med i kvällens gospel för agnostiker, de som varken har festlig ramadan eller åttaarmade gudar att glädjas åt. Det är humor.
De flesta låtarna är från senaste skivan, och även om Emils musik är fin att lyssna på i ensamhet, så gör en livesplening låtarna levande på ett helt annat sätt. Det är så här han ska serveras, Emil; rykande varm på en bädd av syrlig poesi och kärleksfull ömhet.
Och med publikens stående ovationer som efterrätt.
