Ett starkt minne från de senaste åren är Timo Räisänen på Visfesten i Steninge 2015. Han rusade runt på scenen, ensam med en gitarr och kastade sig mellan stämningslägen, skrek och hamrade på gitarren, för att i nästa sekund viska och smeka strängarna.
På Kajskjulet har han med sig ett band, och jag är först lite orolig för att nyanserna i musiken ska drunkna i en ljudgröt. Men för det mesta fungerar det utmärkt, och Timo Räisänens smarta och vackra melodier skimrar i larmet.
Vi får höra en handfull (jag hade gärna hört fler) låtar från det purfärska albumet "Tro, hat, stöld) där han sjunger på svenska.
Det låter som allra bäst i Eld & aceton" som börjar lugnt och trevande men sedan brakar igång, kryddad med en snygg keyboardslinga.
Publiken jublar dock högst åt gamla pärlor som "Let's kill ourselves a son" och den självlysande "Creep", en tolkning av Radiohead's sång som jag alltid kommer att blöda för.
Själv säger han sig vara mest stolt över den nya "Kampen och härligheten" och här finns ett mäktigt basriff och en refräng som sätter sig direkt: "Kampen åt alla/även om jag vet att de flesta är dumma i huvet...".
Exakt vilken låt publiken skulle rösta på som artistens bästa låt är svårt att säga även om många åhörare är, milt talat, gladlynta och högljudda, och för en ständig dialog med artisten som ger svar på tal.
Han konstaterar bland annat att Halmstad är en storstad full med bönder, men efter protester ändrar han sig till "en småstad med jetsetare".
De som hela kvällen ropat på Ted Gärdestad får i alla fall en nedtonad "Jag vill ha en egen måne", och själv får jag en tidig julklapp:den svidande vackra "Fear no darkness, promised child" som finalnummer.
En sång att bära tätt intill hjärtat när man cyklar hem genom oktoberkvällen.
Musik
Timo Räisänen
Kajskjulet 20/10
