Livets förgänglighet. På håll fick Per, 58, uppleva att storheter som David Bowie, Leonard Cohen och Prince i fjol gick bort.
Träffade du någon av dem?
– Jag träffade Bowie inför en konsert i Lyon, men vi hälsade bara och hann aldrig prata.
– Cohen mötte jag aldrig och inte heller Prince även om Roxette spelade på samma gala i samband med att MTV Europe invigdes i Berlin. Men så fort han rörde sig var det 18 man omkring honom.
– Däremot var jag i hans studio Paisley Park i Minneapolis strax efter att R.E.M. hade varit där och spelat in. Allt var i vitt och i mitten stod en gigantisk fågelbur. Vi fick till och med se Princes privata lägenhet ovanför studion. Och den var precis som man föreställde sig Prince. Ett hjärtformat sovrum, mycket lila och ett skjutbart tak över hela lägenheten.
Du gjorde specialarbete om Bowie i skolan och färgade håret orange. Var han din största inspiratör?
– Musikaliskt vet jag inte, men Bowie är definitivt den artist som har betytt mest för mig eftersom han kom in i mitt liv när jag, 13–14 år gammal, var som mest påverkbar. Och så var det ju. Gunilla var Elvis, Bengt The Beatles och jag – Bowie.
Men i dag finns varken Gunilla eller Bengt kvar i livet där Per på kort tid miste sin mamma Elisabeth, storebror och storasyster.
Hur har det påverkat dig?
– Det är klart att man får en ny syn på livet, att uppskatta nuet, att ta hand om sina nära och kära. Bengt hade lungcancer, men berättade det inte för någon. Jag var nog på turné när Gunilla besökte honom på sjukhuset och på väg därifrån fick hon ett telefonsamtal. Då hade han dött.
– Så man har ju kommit till en tid i livet där man känner fler män-niskor som dör än som föds, vilket naturligtvis får en att tänka efter.
Tror du på Gud eller ett liv efter detta?
– Jag har inte riktigt bestämt mig. Ibland kanske. Det hade varit skönt att ha en stark gudstro och både mamma och Gunilla var ju väldigt religiösa. Gunilla utbildade ju sig till präst, men började jobba på hospice i stället.
– Men jag hör nog inte hemma någonstans. Så är det med det mesta. Fast vem vet – det heter väl att när fan blir gammal blir han religiös...?
Vi sitter i huset utanför Halmstad där Per har dukat fram kaffe och mackor. Hans fru Åsa och sonen Gabriel är inte hemma.
Tror du att ens rötter blir viktigare när sådant här allvarliga saker händer i livet?
– Ja, även om jag är en rastlös själ så är det nog så. Man flänger jorden runt men hamnar till slut ändå i Halmstad. Och det är skönt för allt är ju så mycket enklare här. Närmare till naturen, lugnare...
Har det påverkat ditt låtskrivande?
– Njae, det finns inga låttexter som går direkt att relatera till det. Men utan att tänka på det blir man säkert påverkad. Jag tror inte på att det var bättre förr och det behöver inte alls vara negativt att bli äldre förutsatt att man får vara frisk. Tvärtom, konstnärligt och kreativt använder jag ju den erfarenheten i mitt skrivande.
Jag såg en undersökning som visade att de mellan 60–75 år är mest nöjda med livet...
– Precis så är det nog. Du är klar med din familj, har peakat i karriären och är förhoppningsvis nöjd med vad du har uträttat i livet. Du har inget kvar att bevisa. Jag är ju snart där och kunde därför göra en sån här platta som bygger mer på stämningar än enstaka låtar och nästan så långt från hitfåran man kan komma. Ett blankt papper. Akustiskt, svenskt och textrelaterat och countryinfluerat utan att vara country.
– Så mest stolt är jag nog över att, efter snart 40 år i branschen, ha gjort något som jag faktiskt aldrig har gjort förut.
– Sedan om folk gillar det vet jag inte och därför vill jag avvakta innan jag bestämmer vilka låtar vi ska spela på turnén. För det ska ju vara det bästa från Roxette, Gyllene Tider och min solokarriär.
Det är då, i början av juli, som steg 2 i trestegsraketen lyfter; turnén ”En vacker kväll”.
Fakta: Gessle om låt för låt
”Min plats”. Det var en av två centrala låtarna på plattan för när de var klara hade jag navet som måste finnas. Och den kändes helt rätt som öppningslåt.
”Första pris”. En av låtarna som inte är skriven för plattan utan för Roxette, som vi aldrig spelade in. Lite blå ton i duetten ihop med Helena Josefsson, där jag nästan ordagrant översatte den engelska texten.
”Småstadsprat”. Den var inte alls tänkt som en duett från början. Men så började vi prata om så sällsynt det är med duetter mellan killar. Är det en tjej och en kille sjunger man till varandra, men kille/kille – då sjunger man mot ett gemensamt mål som här med Lasse Winnerbäck.
”Enkel resa”. En kul och udda låt. Jag försöker emellanåt uppmuntra MP (Mats Persson) att skriva låtar vilket han gör fantastiskt bra. Och han gör väl det vart tionde år... Här kommer han med spännande basgångar som jag satte en melodi till.
”Allt gick så fort”. Den andra centrala låten på plattan. Jag läste en intervju med David Crosby som berättade att han hade fem gitarrer i sovrummet som han hade stämt helt udda. Så jag började googla och hittade en udda stämning där gitarren blev ett helt nytt instrument. Men när vi skulle spela in i Nashville så kunde jag inte ta de greppen igen så vi fick använda demon.
”Tittar på dej när du dansar”. Den poppigaste låten på plattan. Jag försökte ju undvika sådana, men det behövs åtminstone en för energin. Lite udda uppbyggd med två låtar i en och en av få med elgitarr.
”Några glas rosé”. Den svåraste låten att få till eftersom den inte har någon refräng och har en berättande text som behöver mycket space. Ungefär som ”Billy” fast utan refräng.
”Far too close”. Skriven för Roxette från början och eftersom vi hade tid över var det den ultimata hommagen till Nashville att låta Savannah Church, just en Nashville-tjej, sjunga finalen.
