Owe Thörnqvist. Bild: Janerik Henriksson, TT, arkiv
Owe Thörnqvist. Bild: Janerik Henriksson, TT, arkiv

KRÖNIKA: Den 87-årige korvgubben fick alla på fall

"En av de största skrällarna på länge i Melodifestivalen."

ANNONS
|

Resultatmässigt har de två första delfinalerna i år nästan varit lite tråkiga, så till vida att man i stort visste precis hur det skulle gå. Det kändes givet vilka som skulle gå till final och andra chansen. Men inför lördagens tävling var det helt ovisst och det blev äntligen lite spännande!

Precis alla bidrag hade kunnat ta sig vidare på ett eller annat sätt. Det var upplagt för överraskningar, och så blev det.

Som i de två tidigare veckorna blev den ena vinnaren någon som har varit i final de tre senaste åren, och den andra blev en debutant. Men vilken av debutanterna som till slut blev Växjös finalist, det hade nog få kunnat förutspå.

ANNONS

Att Owe Thörnqvist tog sig till final är en av de största skrällarna på länge i Melodifestivalen. Men kanske inte så förvånande egentligen. Variation är nödvändigt i den här tävlingen, och då var Owes låt precis det som behövdes. När alla andra moderna bidrag är perfekt producerade, med coola ljusshower och snygga unga människor så kommer en svängande 87-årig korvgubbe från Uppsala som ett efterlängtat avbrott. Låten hade lika gärna kunnat komma på 1960-talet och då låtit exakt likadant. Men det fungerar när låtskrivaren är ett sådant proffs som vet hur man slänger sig med orden och hur man sätter ihop en trallvänlig melodi som charmar alla.

Visst, alla röster på Owe var inte för att låten var bättre än exempelvis ”Crucifeid”. Jag kan erkänna att jag la några hjärtröster på Owe också, lite för att jag tycker att det är roligt att han är med och just som jag nämnde nyss, att det var något helt nytt. Om man kan säga så om den här låten. Så här kan man rösta i deltävlingarna, dela upp dem mellan olika artister, men i finalen blir det något annat. Då läggs rösterna bara på den låt man faktiskt vill ska vinna och då kommer nog Owe inte ha så mycket att hämta.

ANNONS

Det kan däremot Robin Bengtsson ha. För, wow, det var en riktigt cool låt och show.

Finalfältet börjar se riktigt bra ut nu, där framförallt Robin, Mariette och Nano har låtar som kan slåss om bra placeringar i Eurovision om de skulle vinna.

Andra chansen däremot håller på att bli riktigt grabbigt. Lisa Ajax är ensam tjej bland 13 killar, om man räknar deltagarna i de olika boybanden. Även nu i lördags var det tufft för tjejerna, då de slutade på de tre sista platserna. Framförallt tyckte jag synd om Bella & Filippa som förtjänade mycket bättre.

Tur då att det finns någon som står upp för de unga tjejerna. Clara Henry tog vara på tillfället när det efter Hasses metallåt och Davids pappakropp var hennes tur att glänsa i mellanakten. Hon tog tidernas bästa mellolåt, Alcazars ”Not a sinner, nor a saint”, och gjorde om texten till att rikta sig mot unga tjejer, med budskapet att de ska få vara precis som de är. Och återigen visade programledarna att när de väl får göra det de är bra på så blir det också lyckat. Hasse ska sjunga, David showa, och Clara hålla brandtal för att peppa tonåringar. Det är därför deras mellanakter har blivit hyllade och det var av samma anledning som Owe tog sig vidare. När man gör något genuint och äkta så blir det ofta bra. Svårare än så är det inte.han Hammerby

ANNONS
ANNONS