Mer politiskt än någonsin i årets Eurovision-final

ANNONS
|

Äntligen är det dags för final i Eurovision song contest. Jag som i vanliga fall är ett stort fan av denna tävling har i år fått mitt lystmäte i att få vara på plats och se, höra, känna och leva i allt det här. Underbart!

När man är på plats så märker man verkligen av det som är huvudsyftet med den här tävlingen – gemenskapen mellan länder. På stan dricker engelsmän och fransmän kaffe ihop, på dansgolvet festar israeler med turkar, och i pressrummet applåderar spanjorerna efter att Italiens bidrag har visats.

Musikmässigt är tävlingen bättre än på länge, där bredden är enorm och house, country, trallpop, indie och visor samsas.

ANNONS

Årets favorit har sedan länge varit ”You are the only one”. Man kan tycka att mycket i bidraget är snott från Måns Zelmerlöws ”Heroes”, men med en grym show och bra låt är den ändå en värdig segrare. Den borde ha varit självklar som vinnare om den hade tävlat för vilket annat land som helst. Men nu representerar bidraget Ryssland.

För oavsett hur många fina ord som sägs om att Eurovision bara handlar om musik och inte politik så vet vi alla att så inte är fallet. Och i de flesta fall är Ryssland inblandat på ett eller annat sätt. Jag har träffat flera personer här som älskar Eurovision över allt annat, och åker på alla finaler. Men de är oroliga för att de inte ska våga åka på tävlingen nästa år om den hålls i Moskva, i och med att de är homosexuella.

Men allra tydligast har det blivit i förhållande till Ukraina. 2014 invaderade Ryssland Krim. Ifjol drog sig Ukraina ur tävlingen för att fokusera på sitt land som stod i brand, men nu viner inte kulorna lika frenetiskt, och Ukraina gör comeback. Och de gör det med en oerhört politiskt laddad låt. Den heter ”1944” och handlar om hur sovjetiska (ryska) styrkor fördrev krimtatarer (vissa kallar det folkmord) från sina hem på Krim. Känns det igen? Låten hade lika gärna kunna hetat ”2014”. Eller ”2016” - eftersom konflikten ännu inte är löst.

ANNONS

När folk hör ”1944” första gången är det många som skrattar åt den. Konstig melodi, märklig uppbyggnad (”hon skriker ju bara”) och man fattar inte vad hon sjunger.

Jag tyckte likadant i början. Men nu i veckan har jag sett något annat. När jag såg den live första gången reste sig håret på armarna. Trots att jag inte kan ett ord krimtatariska kände jag smärtan och lidandet. I pressrummet senare såg man hur de ukrainska journalisterna (och de är många här) behandlade detta bidrag nästan som en nationalsång när den framfördes. Och det verkar ha gått igenom rutan, för de senaste dagarna har den seglat upp till en andraplats hos de europeiska bettingbolagen. Den slutliga kampen kan alltså komma att stå mellan Ryssland och Ukraina.

Men andra bidrag då? Det finns ju låtar som är med för att de är bra, och inte för politiken. Min personliga favorit är Österrike, där Zoë sjunger en fantastiskt härlig upptempoballad på franska. Och det språket har även en vinstchans i Frankrike, som har en grym låt. Det har även Australien och Bulgarien.

ANNONS

Men oavsett vilket bidrag som vinner så hoppas jag att det blir en låt som folk tycker om för musikens skull – och inte på grund av ett politiskt statement.

ANNONS