– Första flyglarmet glömmer man aldrig. Folk skrek och kulsprutan på planet smattrade. I månskenet kunde vi se piloten, minns Anita Johansson.
Hon var bara fem år när hon och hennes fyra syskon på nyår 1940 kom till Sverige. Med tåg hade de färdats från krigets Finland via Haparanda till Sverige, hela vägen ned till Halland och Falkenberg. De barn som anlänt samlades på Hwitan. Där skiljdes Anita och hennes äldre syster från sina syskon.
– Vi blev kvar. Min syster höll mig i handen och vägrade släppa. Vi kunde inte språket, det var hemskt, berättar Anita Johansson.
Till slut blev de hämtade av Ture och Ester Alexandersson, som ägde Vinbergs pensionat. Där fick de bo den första tiden.
Anitas och andra finska krigsbarns historier ställs nu ut på Garnisons- och luftvärnsmuseet i Halmstad.
– Det som slår mig är hur modigt det är att bjuda in en okänd människa i sitt hem och dela med sig av sin historia. Jag hoppas jag vårdar deras berättelser med respekt, säger projektledare Anna Lindqvist som fotograferat och gjort långa intervjuer med de deltagande.
Under vernissagen i går var personerna vars öden porträtterats på plats för att se resultatet och möta varandra.
Nanny Ohlsson var sju år när hon och hennes två äldre systrar kom till Halmstad 1942.
– Mamma trodde vi skulle hamna i samma familj, men det gjorde vi inte, säger hon.
Maken Bengt, barnbarnet Sara Gustafsson och barnbarnsbarnet Edith är med Nanny på vernissagen.
– Det är en jättefin utställning. Och det är väldigt viktigt att vi minns historien, för den upprepas hela tiden, säger Sara.
Utställningen Finska krigsbarn i Halland kommer framöver att bli föreläsning och i höst ska en bok påbörjas – till den söker Anna Lindqvist fler finska krigsbarn.
– Vill man vara med i projektet bör man höra av sig. Man kanske tycker att ”jag har inget intressant att säga”, men jag tror att alla som har erfarenhet kring det här har något att berätta, säger Anna.
