Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

KRÖNIKA: ”Problemet försvinner inte för att några män lägger band på sig på jobbet”

I dag släpps uppropet #deadline. 4 084 kvinnliga eller icke binära journalister som själva har blivit utsatta – eller stödjer dem som har blivit utsatta – sätter ner foten mot övergrepp och sexism på redaktionerna.

När jag var tonåring och jobbade i restaurangbranschen ställde sig min manliga, betydligt äldre chef, i dörrposten in till det lilla rummet där jag stod. Han tittade på mig och frågade om jag hade fått ligga i helgen. Det var menat skämtsamt men jag upplevde det som hotfullt och obehagligt. Jag ville väsa åt honom att han inte hade med det att göra. Men självklart skrattade jag och svarade något lagom charmigt och lagom uppstudsigt.
På en annan restaurang tafsade chefen grovt på min kollega på en personalfest. Alla visste vad som hände på den där festen men ingen av mina kolleger tog det vidare. Vi skulle inte smutsa ner vår chefs rykte som hade sin höggravida fästmö, en annan av våra kolleger, hemma.

Att lämna restaurangbranschen för journalistiken var en befrielse. Här förminskas jag visserligen av intervjupersoner – förra året blev jag till exempel kallad ”flicka lilla” ute på ett jobb. Fotografen däremot, en manlig närmast jämnårig kollega, behandlades på motsatt sätt. För någon månad sedan, på uppdrag för HN i Ullared, blev jag klappad på huvudet av en lång manlig brandman som inte ville svara på mina frågor. Men som journalist har jag i alla fall alltid behandlats med respekt av mina kolleger. Alla mina kvinnliga journalistkolleger har inte haft sådan ”tur”.
Det är därför jag skriver på #deadline. Jag vill hålla liv i den här diskussionen. Jag vill att den här stämningen – att alla håller med om att sexuella trakasserier är oacceptabelt och att alla rannsakar sig själva – ska hålla i sig.
Men! Och detta är ett viktigt men. Det är inte de sexuella trakasserierna som är problemet. Problemet är en generell struktur som gör att män får, tar och utövar makt över kvinnor. Sexuella övergrepp är ett förfärligt sätt att utöva den här makten. Förminskanden, som att kalla en kvinnlig reporter för ”flicka lilla” eller klappa henne på huvudet, är ett annat. Problemet försvinner inte för att några män framöver kommer att lägga band på sig på jobbet, av rädsla för repressalier.
Jag sa ifrån till den där mannen som kallade mig ”flicka lilla”. Han förstod när jag förklarade varför jag inte uppskattade det. Jag sa till brandmannen också. Han bara skrattade. Han förstod inte alls. Men fler förstår när fler säger ifrån och upprop som #metoo får fler att våga.

Det är stor skillnad på att klappa en tjej på huvudet och att våldta henne. Men det är två uttryck för samma sak – hur män på olika sätt sätter sig över kvinnor. Inte alla män – nej, SJÄLVKLART inte. Men tillräckligt många. Än så länge.
Jag är ända in i märgen övertygad om att det finns ett före och ett efter #metoo. Det finns många arbetsgivare som redan i dag och för tio år sedan tog sexuella trakasserier på allvar. Men i morgon kommer de vara ännu fler.

Mer om: Uppropet #Deadline

  • Onsdagen 22 november släpps ett upprop från 4084 kvinnliga och icke binära journalister som har blivit utsatta för, eller stödjer dem som har blivit utsatta för, övergrepp och sexism på redaktionerna.
  • #Deadline är ett i raden av upprop som kvinnor i olika branscher har skrivit under där de delar med sig av erfarenheter och kräver förändring. Skådespelerskornas #Tystnadtagning och juristernas #Medvilkenrätt är andra exempel. 
  • Dessa upprop kommer efter att den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano i mitten av oktober på Twitter uppmanade kvinnor att svara henne med hashtaggen #metoo om också de hade blivit utsatta för sexuella trakasserier.
MEST LÄST