Jag läste en bok för flera veckor sedan men den lämnar mig ingen ro, jag kan inte släppa den. Det handlar om romanen ”Lucy” av Jamaica Kincaid. På ett plan en historia om en ung kvinna som flyttar från sitt hemland i Karibien till New York. Hon ska jobba som barnflicka och bo där och de säger att hon ska betrakta dem som sin familj. ”Jag trodde på uppriktigheten i detta, för jag visste att något sådant skulle man aldrig säga till en äkta familjemedlem.”
Hon lämnar ett fattigt land, utan vare sig ordentliga årstider eller påskliljor. Hon lämnar en ytterst komplicerad relation till sin mamma. Om detta hade varit en annan sorts bok så hade Lucy varit foglig och snäll och mycket vacker och gift sig med en ekonomistuderande kille med kraftigt käkparti. Och Maria, hennes arbetsgivare, hade först varit elak men sedan visat sig ha ett hjärta av guld.
Men Jamaica Kincaid är bortom schabloner och enkla lösningar. Familjen hon kommer till är otroligt vänlig och de fyra små flickorna och deras föräldrar är snygga och hälsosamma och har friska tänder och blont hår och att åka till Finland på semester och sedan köpa med sig ett stort rustikt köksbord hem är en naturlig del av deras liv.
Lucys värld och erfarenheter räknas inte, sådana som hon jobbar som servitriser och har stövlar av ormskinnsimitation. Så har det varit ända sedan Columbus åkte förbi hennes ö, pekade och gav den ett namn (han iddes ju inte gå iland överallt)
Inte heller är det någon bra idé att längta tillbaka och hon har slutat läsa breven från sin mamma. Lucy vet att den så hyllade friheten inte gäller alla. Hon byter jobb och skaffar sig vänner och älskare. Ingendera berör henne på djupet, hon genomskådar både dem och, inte minst, sig själv. På 158 sidor gestaltar Jamaica Kincaid stora frågor som kolonialism, klass och kön. Och hon gör det storartat. Man kan öppna boken var som helst och hitta formuleringar väl värda att brodera på örngottet.
PS. Påskliljedikten är förresten skriven av William Wordsworth.