Nej, jag blev inte sjuk i Florens. Jag drabbades varken av hjärtklappning, yrsel eller hallucinationer. Jag förblev vid god hälsa, till och med en under ett tre timmar långt besök på Uffizierna: ett museum som innehåller praktverk av nästan alla de stora renässansmålarna.
Jag vandrade genom salarna, och blicken naglades fast vid ”Våren” och ”Venus födelse” av Botticelli. Jag gick vidare och blev knäsvag av Michelangelos ”Den heliga familjen” – men jag blev inte sjuk. Jag lovar, jag blev inte sjuk.
Vad då sjuk? Jo, jag talar förstås om Stendhals syndrom, kristillståndet som utlöses av skönhet! Uttrycket uppkom efter att den franske författaren Stendhal (1783-1842) hade besökt Florens och dess museer (det finns fler än Uffizierna).
Han rapporterade senare i boken ”Rome, Naples et Florens” (1817) om hur den magnifika konsten och stadens otroligt vackra kyrkor, katedraler, hus och gator gjorde honom sjuk. Hjärtat rusade och han höll på att svimma.
Det blev helt enkelt blivit för mycket skönhet på en gång. Too much.
Termen Stendhals syndrom myntades på allvar långt senare, 1989, när psykiatern Graziella Magherini i Florens hävdade att många av stans turister blev inlagda på sjukhus, med symtom som påminde om Stendhals. Det var framför allt ensamresande som drabbades, de som inte hade någon att prata med för att bearbeta intrycken.
De medicinska forskarna verkar dock ha förblivit kallsinniga. Det står sålunda inget om Stendhals syndrom i Nationalencyklopedin, och all research i den här krönikan är gjord med hjälp av Wikipedia.
Men ibland kan man väl bara få strunta i att hårdgranska alla fakta (jag hade faktiskt semester i Florens), för visst finns det en magnetisk kraft i tanken att bli knockad av skönhet? Det är knappast märkligt att den italienske skräckfilmsregissören Dario Argento blev gripen och 1996 gjorde rysaren ”La sindrome di Stendhal”.
Själv kan jag nästan fantisera om en saga där man, galen av konst, endast kan återkallas till det normala med hjälp av prinsens/prinsessans kyss.
Det hade i så fall varit en mycket speciell händelse – men jag blev, som sagt, aldrig sjuk.
En anledning var kanske att jag inte var ensam i Florens, utan hade sällskap av hela familjen – och ytterligare hundratals turister i varje sal på museet? Många besökare följde guider som pratade på olika språk och höll upp konstiga skyltar för att ha ordning på grupperna.
Vi lyckades också hålla ihop ända ner till bottenvåningen där vi såg en speciell da Vinci-utställning, och den smått extasframkallande tavlan ”Isaks offer” av Caravaggio.
Sedan höll vi på att bryta ihop, av trötthet i stället för skönhet. Men det gick att bota med hjälp av var sin kall öl på Uffiziernas uteservering.
När vi satt där såg vi bara den blå himlen och ett antal kyrktorn och spiror, en bild lika vilsam som vacker. Och frisk.
