Bland grisar, hundar och bebisar

Efter två nästan utsålda konstutställningar kallar sig falkenbergaren Janie Jagborn fortfarande inte för konstnär. – Jag vill inte tänka för stort.

ANNONS
|

På en gård i Stafsinge, med en beige och tre gula husväggar, bor Janie Jagborn med sin sambo Marcus Strandqvist och två små barn, Loui och Jack.

– Vi började måla om huset. Sedan fick vi reda på att jag var gravid igen när Loui fortfarande var liten. Då fick vi prioritera att göra i ordning fler rum på övervåningen, i stället för utsidan, säger Janie Jagborn.

Hon arbetar i en klockaffär i Falkenberg men har varit föräldraledig i två år. Under den tiden har huset renoverats. Paret har haft får på gården. Nu har de tre grisar. Och de två jakthundarna Storm och Pillåkk.

ANNONS

– Mackan är hobbybonde. Och här är alltid folk, kompisar eller familjemedlemmar som bygger på något i uthusen, säger Janie Jagborn.

Utöver allt som har häntpå gården, och den växande familjen, har ett intresse som Janie Jagborn har haft sedan länge fått ta större plats under den här tiden. Nyligen hade hon sin andra konstutställning.

– Det gick jättebra. Nästan allt sålde slut, säger Janie Jagborn.

Allt började när hon började måla för eget bruk, för ungefär tre år sedan.

– Då var jag väldigt inspirerad av Carolina Gynnings tavlor och ville ha något att hänga på mina egna väggar, säger Janie Jagborn.

Någon kompis ville köpa en tavla. Sedan ville hennes mammas kompis också köpa en tavla.

– I början undrade jag om jag verkligen kunde låta någon ha mina tavlor på väggen. Men tavlorna var färdiga och de ville betala för dem. Då får man väl lita på att de tyckte om dem, säger Janie Jagborn.

Nu kan det vara svårare tycker hon, när någon vill betala i förväg för att hon ska måla något åt dem.

– Men jag är tryggare i vad jag gör nu. Jag frågar vad de har tänkt sig och i vilka färger. Sedan får jag tolka på mitt sätt. Jag får luta mig tillbaka på det jag kan, och att de känner till vad jag har gjort tidigare, säger hon.

ANNONS

Sedan den första tavlan, tydligt inspirerad av Carolina Gynnings färgstarka konst föreställande ansikten, har Janie Jagborn gått vidare.

– Jag tycker att man ser en utveckling till det jag gör i dag.

Hon har haft två utställningar, som nästan har sålt slut båda två, och hennes prints säljs i en inredningsaffär inne i centrum, men hon har fortfarande svårt att kalla sig för konstnär.

– Jag känner mig så grön. Jag vill heller inte tänka för stort – bli girig i det. Jag måste vilja måla själv. Vill någon köpa det jag gör är det bara roligt.

Ordet konstnär – det känns för seriöst.

– Jag älskar det här: att driva företaget Art by Janie. I det är jag jätteseriös och jag tycker om den rollen. Men, konstnär? Det känns som ett särskilt fack. Jag ser mig bara som skapande, på något vis.

Genom att inte ta måleriet på för stort allvar har hon heller inget att förlora. På en utställning vill hon gärna höra vad folk tycker och hon är inte rädd för kritik.

– Jag har fått höra många fina ord och det stärker mig. Men min syster dog av skratt och sa ”de är ascoola, men vad fan tänkte du här?” när hon såg några bilder. Får jag höra något negativt rinner det av mig.

ANNONS

Trots en tvååring och en sjumånadersbebis målar hon i princip varje dag.

– När Loui är på dagis och Jack sover struntar jag i att städa. Det kan jag göra senare. I stället sätter jag mig med en kopp kaffe, lyssnar på bra musik och målar. Det ger mig så mycket. Allt utöver, som fina ord eller en såld tavla, är ett väldigt stort plus.

ANNONS